Recension: Sniper Elite V2 Remastered [PS4]

Det nya svarta de senaste åren har varit att göra remasters på gamla spel. Konceptet att sälja titlarna en gång till i en utgåva med allt DLC och med lite bättre grafik, lockar fler och fler utgivare. Jag är personligen tudelad kring dessa återutgivningar. Visst är det kul att få spela en gammal klassiker på en ny maskin men problemet är också att det är en hel del gammal skåpmat som får nya utgåvor. Sniper Elite V2 Remastered faller i den senare kategorin.

Jag gillade både Sniper Elite 3 och framförallt Sniper Elite 4 som var ett riktigt underhållande spel. Men Sniper Elite V2 var det inte, snarare tvärtom. Det gjordes i en tid när spel som detta skulle vara i banor och inte i öppna världar. Titeln utspelar sig i Berlin i slutet av kriget där du letar efter några tyska forskare som tagit fram tyskarnas raketprogram. Väl inne i Berlin tvingas du slåss mot både tyskar och ryssar i en jakt för att hitta forskarna först.

Det som var bra med Sniper Elite 3 och framförallt Sniper Elite 4 var valfriheten hur du kunde ta dig an ett uppdrag. Framförallt det fjärde spelet erbjöd en stor frihet med alternativa uppdrag och flera vägar till målet. Sniper Elite V2 är som att gå femton år tillbaka i speldesign och upplevelse. Du måste gå hit! skriker spelet med en stor gul markör. Och för att ta dig dit måste du gå ner denna gata och skjuta de här tyskarna.

Du kan oftast ta en viss alternativ väg, kanske en gränd eller valet mellan två korridorer i ett hus men slutmålet är alltid det samma. Och sättet du skall stoppa dina fiender. Du måste spränga den här bilen, bron eller vad det nu kan vara. Det erbjuds inte mycket till valfrihet.

Det blir en hel del skjutande i spelet

Samma sak gäller striderna. Det finns gott om sekvenser där du möter en större grupp fiender och där det inte finns någon möjlighet att smyga och skjuta folk på avstånd, utan du får dig förlita dig på ditt automatvapen. Och det känns inte så Sniper Elite.

Detta är mycket också för att spelet tvingar dig att ta en viss väg. Lägg på en AI som varierar mellan att vara den smartaste på jorden och kan se dig och pricka dig utan problem, till att stå still och fundera på varför de precis blivit skjutna i ryggen. Striderna kan bli väldigt frustrerande.

Väldigt mycket skjutande

Grafiskt sett är det inte så mycket remaster över det hela. Samma karaktär har använts om och om igen vilket leder till att alla ryska soldater ser ut som tre klonade bröder. Texturen är ful och många detaljer är inte vad man förväntar sig i ett spel år 2019. Ja det ser snyggare ut än när jag spelade det senaste men det räcker inte långt idag.

Finns det då några förlåtande drag? Ja, det blir aldrig tråkigt att sätta en kula i en nazist från två hundra meter och få en slowmotion- och röntgenvy där man ser kulan passera genom kroppen. Det är sjukt snyggt och ger en härlig känsla. Och de få banor som erbjuder lite val är roliga. Där kan jag smyga omkring och försöka skjuta folk i skydd av ljudet av raketer som far iväg.

Men för de flesta var detta ett ganska medelmåttig spel 2012 och det är det fortfarande 2019. Inte värt pengarna.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.