Recension: Slayaway Camp: Butcher’s Cut [PS4]

En spelgenre som fortsätter att prova nya grepp om och om igen är pusselgenren, och Slayaway Camp: Butcher’s Cut faller inom ramen för den beskrivningen. Spelmässigt påminner det mig om arkadklassikern Pengo med den väsentliga skillnaden att det är du i form av en mördare som glider runt tills du slår i ett hinder, och inte isblock knuffat av en pingvin.

Varje bana har ett antal offer som du ska avrätta innan en utgång låses upp för att klara banan. Det som gör att spelet sticker ut är den retrodoftande grafiken som mest påminner mig om Minecraft och den uppenbara flörten med slasherskräckfilmer och populärkultur från 1980-talet.

Spelet är uppdelat i skräckfilmer på VHS, där varje film har ett visst tema och består av ett antal mordscener du ska klara av. Temat i filmerna är allt från sommarläger och gymnasieskola till sjukhusmiljö och rymden. Varje film låser också upp en ny mördare, men du kan också köpa mysterielådor med en slumpmässig mördare som är direkt inspirerad av kända förlagor. Det finns dessutom en mängd spektakulära och makabra dödsscener att låsa upp, där favoriten är när offret får en bikupa i huvudet och dör av en mängd bistick i ansiktet.

Intet ont anande scouter besöks av en ond mördare med dödskallemask

Till en början är banorna ganska lätta och den första filmen betas raskt av. Successivt introduceras nya element, som poliser, tuggummifläckar som stoppar din förflyttning och dödliga saker i omgivningarna. Dessa ökar komplexiteten på banorna och det blir mer och mer ovanligt att jag klarar en scen på första försöket. De nya spelmomenten tillför tyvärr inte tillräckligt med variation för att undvika att det i slutet känns repetitivt och enformigt. När jag tar mig an bonusbanorna och de bortklippta scenerna har min hunger för spelet dämpats och det är istället platinatrofén som driver mig att spela vidare.

Efter den fjärde filmen låser du dessutom upp ett minispel där du ska pricka en mördarzon med en markör som åker fram och tillbaka, och det är oerhört underhållande och det tidsmässigt mest framgångsrika sättet att samla pengar. Musiken under minispelet påminner starkt om 80-talsdängan Poison av Alice Cooper och de ultravåldsamma dödsscenerna i högt tempo är nästan hypnotiska.

Dagens löpsedel: Muterad polkagris mördar räddhågsen tonåring

När det kommer till skräckfilmer har jag alltid föredragit de mer psykologiska skräckfilmerna, gärna med asiatiskt ursprung, framför den amerikanska slashergenren. Det gör också att jag säkert missar en hel del referenser även om jag skrockar och nickar igenkännande åt gräsklipparmord, häcksaxar i ögonen och andra bisarra sätt att dö. I sina bästa stunder bjuder spelet på både humor och hyllning till sina filmföregångare, men i längden blir ångestskriken och den något enformiga musiken blasé och bitvis långtråkig.

I grund och botten är det ett kompetent och utmanande pusselspel som till en början bjuder på ett roligt tema. Tyvärr slits både temat och spelglädjen ut innan upplevelsen är över och jag blir mätt på konceptet. Är du ett stort fan av kluriga tankenötter eller 80-talsrysare är det här helt klart ett spel du bör ta en extra titt på.

Kommentera