Recension: Shadow of the Beast [PS4]

Om någon för tio år sedan hade berättat för mig att jag under 2016 skulle få spela en nyversion av Amiga-klassikern Shadow of the Beast hade jag nog haft svårt att ta personen på allvar. Det finns många spel som borde ligga före detta på prioriteringslistan, med tanke på att det inte var någon direkt global succé.

Men nu är vi här, året är 2016 och Sony har skakat nytt liv i spelserien som jag tillbringade en del tid med under min barndom och det är något jag är ganska glad för.

I denna actionfyllda berättelse spelar du som Aarbron, en man som vid ung ålder kidnappades och förvandlades till skräckinjagande varelse med vassa tänder och enorma klor. När spelet börjar leds du med en form av magiskt koppel till ett tempelliknande område för att repetera förvandlingsprocessen med ytterligare ett barn, men du lyckas under en strid bryta dig loss från dina bojor. Det är nu dags att utkräva hämnd och dela ut massor av ond, bråd död.

Lite blodsplatter i skymningssolen är stämningsfullt.

Lite blodsplatter i skymningssolen är stämningsfullt.

Stora delar av spelet handlar om att strida mot horder av fiender, och det går nästan att likna vid ett God of War-spel fast på ett tvådimensionellt plan. Du behöver använda kombinationer av slag, undanmanövrar och kast för att se till att decimera motståndet och trots att fiender bara kan komma från två håll är det lätt att bli överväldigad om du inte agerar fort. Varje slag fyller på din blodmätare som i sin tur kan användas för att utföra specialattacker, som bland annat kan återfylla din hälsa eller ge dig bonuspoäng.

När du inte slaktar fiender på löpande band finns det en hel del plattformande och även lite pusslande att sysselsätta sig med. Det blir sällan speciellt komplexa sekvenser, men det är ändå en välbehövlig omväxling i spelet och ger dig chansen att utforska områdena som emellanåt bjuder på utsökt grafisk design.

Trots att spelet utspelar sig på ett tvådimensionellt plan är kameran väldigt aktiv och rörlig, inte helt olikt den i Trials-spelen. Dessa dramatiska panoreringar gör att spelet känns lite mer levande och involverande än vad det hade gjort med en vanlig sidorullande kamera, och effekten används i precis rätt mängd.

Jag tippar på att han inte är sugen på att snacka.

Jag tippar på att han inte är sugen på att snacka.

Originalspelet från 1989 hade väldigt intressanta karaktärsdesigner och miljöskildringar, och detta återspeglas väl i denna nyversion. Omväxlande miljöer och en snygg blandning av science fiction och fantasy driver mig vidare i spelet för att se vad som finns runt hörnet, och det är sällan jag blir besviken.

Shadow of the Beast har en ganska kul mekanik som involverar spelare på din vänlista, där du kan finna ställen i spelet där dina vänner har stupat i strid. Du kan då välja att antingen skicka en gåva till dem, eller sluka deras själ för egen vinning. Då fyller du dels på din blodmätare samt får bonusprylar som ger dig extra poäng i summeringen av nivån, något som leder till fler uppgraderingspoäng för hälsa, attacker eller andra färdigheter.

Det går relativt snabbt att ta sig igenom kampanjen i spelet, och även om det finns en del alternativa slut och vägar att låsa upp i varje nivå kände jag mig lite mätt på det hela framåt slutet. Idéerna och omväxlingen tar slut under de sista nivåerna och speltiden förlängs nästan enbart genom successivt större fiendehorder. Det är lite synd med tanke på hur bra spelet började.

Om du har några som helst nostalgiska kopplingar till originalspelet är detta något du borde kika närmare på, och även om du bara gillar att klyva fiender med Wolverine-liknande klor kan det vara något för dig. Det saknas lite djup i spelet, men det finns ändå en hel del kul att uppleva här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.