Recension: Severed [Vita]

Kanadensiska utvecklarna Drinkbox Studios har verkligen gått från klarhet till klarhet sedan lanseringen av PlayStation Vita, och har stått för några av plattformens absolut starkaste spelupplevelser. Fantastiska verk som Tales from Space: Mutant Blobs Attack och Guacamelee! har sysselsatt mig i åtskilliga timmar och underhållit med lysande design, både när det gäller spelmekanik och rent visuellt.

Deras nya verk skiljer sig från de tidigare på en central punkt, och det är att det huvudsakligen är ett spel skapat för pekskärmar. Jag är normalt sett ganska skeptisk när det kommer till denna form av spel eftersom mobilspel sällan fångar mig i mer än några minuter, men med tanke på vem som ligger bakom Severed är jag villig att ge spelet en chans.

De som har spelat studions tidigare skapelser kommer genast att känna igen den vackra grafiska stilen som genomsyrar det mesta de skapar. Här bjuds vi på en vacker och färggrann spelvärld som genast suger in mig i stämningen som etableras. Huvudpersonen befinner sig i en märklig demonisk värld där hennes familj är försvunnen, och hon möter ganska snart en skrämmande, men till synes vänligt inställd, gestalt som utrustar henne med ett svärd vilket blir det huvudsakliga vapnet mot de horder av fiender som väntar henne.

Det är farligt att gå ensam. Ta den här!

Det är farligt att gå ensam. Ta den här!

Sökandet efter familjemedlemmarna leder dig genom grottsystem som påminner om gamla klassiska rollspel i förstapersonsperspektiv där du rör dig i ett rutmönster. I dessa grottor finns gott om hemligheter att utforska, men i synnerhet en mängd fiender att kapa i tusen bitar. Striderna består av svepande med fingrarna på pekskärmen, och varje fiendetyp har olika känsliga punkter och mönster som behöver överlistas. Samtidigt måste du se till att parera deras attacker genom att svepa i motsatt riktning.

Detta är förstås ingen större utmaning när du möter enstaka fiender, men snabbt utvecklas striderna till en exercis i simultankapacitet när du är omringad av arga monster som alla vill ha ihjäl dig. Det gör att du måste hålla koll på respektive fiendes attackmätare för att kunna vända dig åt rätt håll och parera i god tid, men du måste också vara på offensiven för att se till att du blir av med fienderna. Spelet har en ganska snäll kurva på svårighetsgraden i början, men det blir ganska klurigt framåt slutet när fienderna har ytterligare färdigheter vilka till exempel minskar tiden som krävs för att ladda upp attackerna.

Där inne kan ju absolut inget dåligt hända.

Där inne kan ju absolut inget dåligt hända.

Variationen av fiender är dessvärre inte så stor som jag önskar, och det blir ganska snart enformigt att avverka fiender på samma vis i flera timmar. Bossarna du möter är däremot en trevlig omväxling och erbjuder härliga utmaningar och, åtminstone jämförelsevis, episka bataljer.

När du börjar rensa grottorna från fiender kan du använda deras överblivna kroppsdelar för att uppgradera dina färdigheter på klassiskt rollspelsvis. Det finns även gömda rum i spelvärlden där du kan hitta delar av hjärtan och hjärnor som efter fem insamlade delar uppgraderar hälsa eller magi.

Det finns många element i spelet som tilltalar mig, men tyvärr göms dessa bakom en väldig massa svepande på pekskärmen. Det är något som fungerar bra rent tekniskt, men som helt enkelt inte är tillräckligt intressant i längden. Jag upplevde att sista tredjedelen av spelet var en lång och frustrerande transportsträcka bara för att nå slutet, i synnerhet när svårighetsgraden skruvades upp och jag inte kom vidare direkt. Det är ett bra spel i grund och botten, men kräver att du orkar med en hel del svepande på pekskärmen.

Kommentera