Recension: Secret of Mana [PS4]

Att skapa nyversioner av äldre spel är svårt. Vad ska man ändra, vad ska man behålla, vad behöver putsas, vad ska skäras bort helt, vad får man lägga till utan att tappa känslan för originalspelet? Valen blir speciellt svåra i de fall när det är ett originalspel, älskat av många, som görs om och speciellt när det har gått lång tid sedan originalet gavs ut.

När Secret of Mana dök upp till Super Nintendo i mitten av 90-talet kombinerade det framgångsrika element från flera olika föregångare. Det gav ett större rollspelsdjup till vackra och berättarmässigt gripande spel som Zelda: A Link to the Past och det snabbade upp de tidiga rollspelens turordningsbaserade strider till någon slags hybrid som fungerade väldigt bra. Men framför allt gav det möjligheten att spela tillsammans. Tre personer kunde hjälpas åt att mala sig igenom världarna och gradvis uppgradera både vapen och magier.

Ett tillfredställande uppladdningssystem för specialattacker gav även striderna ett taktiskt djup som inte var vanligt i de mer grunda äventyrsspel på den tiden. Det gällde att vänta in rätt tillfälle att skicka iväg en attack som laddats upp i flera led. Allt det som var bra med spelet då, är lika bra idag; historien är magisk, musiken är förtrollande, karaktärernas och den mysiga designens charm har bevarats när grafiken moderniserats, 3D-omformats och anpassats till dagens HD-värld.

För sista gången, hon heter INTE Prinsessan Persika!

För sista gången, hon heter INTE Prinsessan Persika!

Problemet för nytolkningen av Secret of Mana är att spelvärlden har förändrats så otroligt mycket sedan titeln först kom ut. Även om charmen fortfarande finns kvar och är lika svåremotståndlig idag, går det inte att komma ifrån att spelet hade vunnit på att putsas även under den imponerande omlackeringen.

Till exempel finns definitivt ett behov av att kunna växla mellan mina två kamrater (om jag inte har fått med mig två medspelare på äventyret) på ett smidigare sätt. Triangelknappen triggar mina vänners menyer och sen får jag i den menyn växla mellan de båda, utan att det någonstans indikeras vem av dem jag styr. Samtidigt är två triggerknappar på handkontrollen helt outnyttjade eftersom de inte existerade på SNES-tiden.

Funktionen för snabbknappar fanns redan när spelet lanserades först, men det är alltså bara de knappar som motsvarar Super Nintendo-kontrollen som går att programmera. När hela styrkorset, två triggerknappar samt pekplattan är helt outnyttjad samtidigt som spelet helt klart blivit mer spelbart med sex ytterligare snabbkommandon, blir jag ganska besviken.

Den där tigern har definitivt bränt sina broar nu!

Den där tigern har definitivt bränt sina broar nu!

På samma sätt är det fullständigt oförståeligt att minikartan i princip är helt oanvändbar och att det inte finns någon motsvarande översiktskarta att plocka upp när man är ute och äventyrar. Jag kan förstås snabbt surfa in på en guide på nätet för att få en översiktlig karta, men nog är det ett underbetyg år 2018 att jag måste sitta med min lur eller padda för att kompensera för spelets brister.

Motargumentet är att spelet var så populärt och så roligt när det väl kom att det inte behöver ändras. Det kan jag till viss del köpa, men varför då inte bara släppa det gamla SNES-spelet? Det säljs i kassettform på begagnatmarknaden för rätt många hundralappar fortfarande, så visst hade man kunnat släppa det rakt av och fått ungefär samma upplevelse. Den som inte var frälst 1996 kommer ju inte bli mer imponerad av det här.

Ett litet plus som faktiskt inte fanns med i originalet är de små konversationerna vilket spelets tre huvudrollsinnehavare har innan de går och lägger sig (spelets sparfunktion). De är roligare än väntat och ger faktiskt ännu mer djup till deras vänskap. Tyvärr är nästan allt röstskådespel utöver protagonisterna väldigt sömnigt inläst.

Är Secret of Mana något att ha till PS4 då? Jag skulle säga att det är tre gånger så bra med två kompisar i soffan bredvid, men att det ensamt blir lätt tradigt. Spelets legendariskt branta svårighetströskel i mitten kommer göra att rätt många lägger ner utan att ta sig igenom hela spelet. Vilket är tråkigt, för även helt oförändrat har Secret of Mana en riktigt bra historia i grunden. Jag har svårt att se att detta frälser många förstagångsspelare, men för oss gamla stofiler finns nog ett omspelsvärde, speciellt om man kan skrapa ihop samma gamla originalgäng som nötte spelet dag och natt för dryga tjugo år sedan.

Kommentera