Recension: Root Letter [Vita]

Min PlayStation Vita har under de senaste åren nästan förvandlats till en maskin som enbart spelar visuella romaner, dels för att det är en intressent genre men även för att den har börjat växa här i väst. Det är en svår balansgång att skapa spel som har ganska få aktiva spelmekaniker, och därför behöver ju berättelsen vara i toppklass för att fånga spelaren.

Root Letter är första spelet i Kadokawa Games nystartade Kadokawa Game Mystery-serie, och det syns tydligt redan från början att det är en satsning som de ämnar att lägga en hel del resurser på.

Berättelsen börjar med att protagonisten Takayuki finner ett gammalt oöppnat brev när han städar, och det visar sig vara från en gammal brevvän från skoltiden för 15 år sedan. I brevet finns en bekännelse där brevvännen Aya Fumino berättar att hon har dödat någon, och att hon vill ta farväl. Takayuki blir förstås förbryllad av situationen, och börjar dels undra hur han kunde ha missat brevet, men framför allt vill han veta vad som har skett.

Han beger sig därför till Shimane-prefekturen och börjar gräva i situationen genom att försöka leta upp Ayas gamla klasskamrater som hon beskrev i den 15 år gamla brevkorrespondensen. Hon har dock enbart refererat till dem via deras smeknamn, vilket gör att du måste luska ut vem de är genom de ledtrådar som finns i breven.

Om mysterierna blir för djupa kan du alltid ta en runda i kanalbåtarna.

Om mysterierna blir för djupa kan du alltid ta en runda i kanalbåtarna.

Rent spelmekaniskt är det mycket tryckande på X-knappen, som förväntat i en visuell roman, men det finns en del interaktiva sekvenser också. Det finns till exempel ögonblick där du ska bevisa att en person är en av Ayas klasskamrater, och då behöver du använda dig av rätt bevisföremål vid rätt tillfälle. Du kan även ställas inför ett tajmingbaserat dialogval där du måste hamna i rätt dialogruta för att driva berättelsen vidare. Det är inget revolutionerande, men ändå en välkommen omväxling istället för att bara hamra på en knapp för att gå igenom dialog.

Berättandet är i de flesta fall intressant, och trots det grundläggande allvaret i historian saknas det inte humor. Det finns vissa karaktärer som fick mig att dra på smilbanden, och det finns dessutom en underbar referens till Arkiv X som är en riktig höjdpunkt i spelet. Jag kan dock tycka att tempot är lite väl makligt emellanåt, och det känns nästan som att någon hänger i nödbromsen när jag känner att berättelsen borde trappa upp.

Natsui är lite för taggad för min smak.

Natsui är lite för taggad för min smak.

Spelet vill också väldigt gärna hålla dig i handen ibland, så att du inte råkar springa vilse. Ett exempel på detta är när jag dragit en del slutsatser om vart jag skulle bege mig härnäst när jag fann ett par ledtrådar, men jag tilläts inte lämna området förrän jag tryckte på ”Think”-kommandot. När jag uppmanade min protagonist att tänka kom han fram till exakt samma sak som jag gjorde någon minut innan, men jag var tvungen att behöva se hans interna monolog för att få lov att ge mig iväg.

Som jag nämnde tidigare gör spelet ett otroligt bra första intryck, men vackert målade stillbildsmiljöer och ett intressant upplägg. Den utsökta grafiken ackompanjeras av stämningsfulla musikstycken, som möjligtvis blir lite enformiga framåt slutet eftersom de få låtarna loopas ganska ofta.

Root Letter bjuder på en ganska spännande berättelse som hade kunnat kapas ner en aning för att få bättre flyt. Vi får inget som är revolutionerande för genren, men det som finns där håller ganska hög klass.

Kommentera