Recension: Rogue Trooper Redux [PS4]

Precis innan PlayStation 3 släpptes loss på marknaden, och det banbrytande Uncharted: Drake’s Fortune satte en ny standard för kvalitetsäventyr på konsol, skeppade studion Rebellion sitt äventyr Rogue Trooper till PlayStation 2. Jag missade det totalt eftersom jag inte var konsolspelare på den tiden, men när den uppgraderade versionen nu släpptes till PlayStation 4, tog jag tillfället i akt att smaka på soldatlivet i klonad skepnad.

Min karriär som klonad soldat börjar i ett område kallat Quartz Zone; ett namn som skrivs in i historieböckerna som en skådeplats för en av de värsta massakrerna genom tiderna. I en enorm, samlad trupp av klonsoldater, kämpar Rogue och hans kamrater mot omöjliga odds. Det som verkade vara en enkel manöver för att skapa fred och frihet, visar sig vara ett bakhåll av episka proportioner.

Medlemmarna i gruppen avlider en efter en, men eftersom soldaterna är klonade går det att plocka upp deras biochip och installera dem i vapen, ryggsäck och i hjälmen. För varje stupad klon, växer min karaktärs förmågor och det dröjer inte länge innan jag har en ganska stor arsenal av vapen och hjälpmedel för att bli en ostoppbar kraft på slagfältet.

Jag sa ju till dig att använda hjälm! Jaha...skotten gick igenom bröstet!

Jag sa ju till dig att använda hjälm! Jaha…skotten gick igenom bröstet!

Uppgraderingar sker med hjälp av klonen Bagmans chip, och även om det inte är några väldiga färdighetsträd som växer fram genom spelet, känns det ganska tillfredsställande och logiskt. All ammunition som behövs, tillverkas också genom snabba och intuitiva menyval.

Berättelsen är av den kvalitet jag förväntar mig; Rogue Trooper är ju från början en serietidning som började ges ut i början av 80-talet. Dialogerna är överdrivet maskulina och förmedlas inte sällan i samband med explosioner och automatvapens smattrande i bakgrunden.

Det är dock inte i manuset som jag finner guldkornen i detta spel, utan istället i miljöerna och i spelglädjen som erbjuds. Grafiken är uppgraderad, men erbjuder ändå inte mycket annat än bruna, kantiga och relativt tråkiga nivåer. Nivådesignen är däremot häpnadsväckande modern för att vara ett spel som har mer än tio år på nacken.

Kör hårt, Gunner! Jag "flankerar" fienden från den här lådan...

Kör hårt, Gunner! Jag ”flankerar” fienden från den här lådan…

Det finns ofta fler olika sätt att ta sig fram i miljön och jag erbjuds väldigt ofta en valfrihet om hur jag ska tackla specifika situationer. Jag kan antingen smyga mig fram och oskadliggöra fienden i tysthet, hålla mig på avstånd och använda mitt prickskyttegevär eller springa in som en galning och köra närstridskamp med hagelgevär. Min bössa ”Gunner” går dessutom att använda på flera olika sätt, där möjligheten att montera upp honom som en fristående automatkanon möjliggör att jag kan flankera fienden under tiden han skjuter frenetiskt mot dem.

Variationen på nivåerna är också förvånansvärt modern. Jag kastas mellan tågstrider, luftburna jakter och utforskande av ruiner lika ofta som jag laddar om bössan känns det som. När spelet är slut har jag tappat räkningen på hur många olika typer av strider jag har varit med om, något som jag finner smått imponerande.

Rogue Trooper är väl värd den konvertering som det har fått i och med Rogue Trooper Redux. När berättelsen är slut och min puls minskat efter slutstriden, känner jag ett sug efter mer. Ett modigt försök att ansluta till spelets online-läge ger mig dock kalla handen då inga spelare finns tillgängliga. Jag ska ge läget några försök till men känner mig annars väldigt nöjd med det jag har fått uppleva hittills tillsammans med min klonade soldat.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.