Recension: Resident Evil 6 [PS4]

Ytterst få spelserier har förändrats så mycket med tiden som Resident Evil. Det som började med en starkt pusselorienterad skräckföljetång har på senare år förvandlats till rena actionskjutare för två samarbetande spelare. Vi utsätts fortfarande för zombieliknande monster och en ständig brist på ammunition, men den tryckta rysarstämningen som tidigare varit synonym med serien har inte synts till på länge.

Huruvida dessa förändringar är till det bättre eller ej är helt och hållet en smaksak, men gillade du inte del fyra och fem lär Resident Evil 6 knappast få dig att ändra uppfattning. Uppskattade du däremot dessa äventyr finns en hel del godbitar även i del sex, som nu ges ut igen till PlayStation 4.

Att det i grund och botten är ett tre år gammalt PS3-spel gör Capcom inte särskilt mycket för att dölja, och bortsett från högre skärmupplösning med en underbar bildfrekvens är det inte mycket nytt i PS4-versionen. För mig som missade originalet spelar detta inte så stor roll, och spelet håller minst sagt måttet än idag.

QTE

Är det detta som kallas för ”rusningstrafik”?

Som vanligt går handlingen ut på att stoppa den ondskefulla organisation som förvandlar människor till zombier via ett luftburet virus. Denna gång heter de Neo-Umbrella, och den första att förvandlas är ingen mindre än USA:s president. I rollen som Leon S Kennedy inleder du därför äventyret med att sätta en kula i huvudet på världens mäktigaste man.

Det är minst sagt en bombastisk start, och utvecklarna försöker ständigt följa upp med alltmer spektakulära scener. Jag vågar nog påstå att de lyckas, om än i sann B-filmsanda med så överdrivna effekter att det blir snudd på komiskt emellanåt. Jag gillar det, för om spelet hade tagit sig själv på för stort allvar hade den generiska handlingen och de många zombierna mest känts fånigt.

Ett intressant koncept är att berättelsen delats upp i fyra skilda kampanjer med olika protagonister. Deras äventyr skiljer sig en hel del från varandra och skänker en välbehövd variation till det hjärndöda zombieslaktandet. Där Leons resa har klassiskt överlevnadsfokus med seglivade, skrämmande zombie-avarter som motstånd, får vi i Chris Redfields uppdrag ta del av snabba eldstrider där det i sann militärskjutaranda gäller att ta skydd när de odöda besvarar elden med egna skjutvapen. Nykomlingen Jakes berättelse landar någonstans däremellan.

Min absoluta favoritkampanj är dock Ada Wongs, där tempoväxlingarna är välavvägda och variationen på topp. Här bjuds på flera smygmoment, lite krypskytte (i dubbel bemärkelse) och mycket pussellösning av den gamla skolans Resident Evil.

Krypskytt

Ada funderar på om det är Kal som gömmer sig under masken.

Titt som tätt vävs de olika äventyren ihop med varandra, och du får då chansen att besegra spektakulära bossar tillsammans med karaktärer från de andra berättelserna. I dessa möten letar spelet automatiskt upp samarbetspartners över nätet, och de redan episka bosstriderna blir ännu häftigare när du och din vän får samarbeta med två främlingar online.

Även om jag gärna hade sett betydligt större skillnad rent spelmekaniskt mellan de olika äventyren är jag stormförtjust i uppstyckningen av berättelsen. Spelet har väldigt höga toppar med många minnesvärda scener, men det har dessvärre ett par riktigt djupa dalar också. Mitt största problem med Resident Evil-serien har alltid varit kontroll och kamera, vilket får mig att svära i frustration alldeles för ofta även här. Jag stör mig också på några riktigt orättvisa dödsfall, samt ett överdrivet krångligt menysystem som gör det svårt att växla till rätt vapen när ammunitionen tar slut.

Resident Evil 6 innehåller väldigt mycket spel för pengarna. Utöver fyra välgjorda kampanjer som varar mellan 6-8 timmar vardera är titeln dessutom fullproppad med extramaterial i form av ytterligare spellägen och samlarföremål. För mig hade det räckt med enbart Adas kampanj för att motivera prislappen på 180 kr, men nu får vi dessutom en hel samling med de bästa elementen från serien utspritt i olika avsnitt.

2 kommentarer
  1. Krax
    • Kristoffer Nyrén Krille

Kommentera