Recension: Resident Evil 5 [PS4]

Efter att ha bidragit till att etablera genren överlevnadsskräck, gick Resident Evil-serien igenom stora förändringar efter det tredje spelet i huvudserien. Resident Evil 4 hyllades av många som ett av de absolut bästa spelen från sin generation, vilket ställde otroliga förväntningar på uppföljaren när den släpptes 2009.

Även om mottagandet var överlag positivt, led Resident Evil 5 av jämförelsen med den ypperliga föregångaren. Nu när nyversionen är tillgänglig på PlayStation 4 är det mest intressanta hur pass bra det håller när året istället är 2016.

Berättelsen följer Chris Redfield som nu är en del av BSAA, ett säkerhetsorgan som jobbar för att utrota bioterrorism. Han skickas till det fiktiva afrikanska området Kijuju där det enligt uppgifter ska ske en affär som involverar ett bioorganiskt vapen, vilket förstås inte bör hamna i fel händer. När Chris kommer dit och bekantar sig med samarbetspartnern Sheva visar det sig dock att de är lite sent ute. Byn kryllar av infekterade människor som beter sig väldigt aggressivt, och har ganska oattraktiva muntentakler som inte direkt lockar till kyssar.

Konceptet "personligt utrymme" är främmande för många.

Konceptet ”personligt utrymme” är främmande för många.

Nu är det upp till Chris och Sheva att försöka städa upp röran som har skapats, och detta görs förstås genom väldigt många huvudskott. Detta leder mig faktiskt till det första klagomålet jag har på spelet, och det är att det har skett en del utveckling bland tredjepersonsskjutare sedan 2009. Styrningen känns oerhört klumpig med dagens mått mätt, och då var den i ärlighetens namn inte ypperlig vid ursprungliga lanseringen heller. Med tanke på hur mycket av spelet som handlar om just skjutande och navigering av trånga miljöer är det inte optimalt.

På den grafiska fronten har spelet fått en trevlig uppgradering som faktiskt får spelet att se ganska bra ut emellanåt. Det finns tydliga områden där det märks att det är ett gammalt spel i botten, men den högre bildfrekvensen väger upp detta med råge. Märkligt nog har Capcom inte lyckats få den att ligga jämnt på 60 bildrutor per sekund som de generellt sett lyckades med i nyversionen av Resident Evil 6 (8/10). Det gör att styrningen känns lite såsig när det händer mycket på skärmen.

Sheva sköt 18 skott in i en vägg och skyllde på att hon hade något i ögat.

Sheva sköt 18 skott in i en vägg och skyllde på att hon hade något i ögat.

En av de klara höjdpunkterna är det faktum att du kan spela igenom hela kampanjen kooperativt, något som nästan är en nödvändighet ibland. Den datorstyrda versionen av Sheva kan vara den största källan till frustration i hela spelet eftersom hon slukar ammunition och sällan gör något vettigt för att hjälpa till. Ibland känns det som att hon har missuppfattat det där med huvudskott eftersom hennes sikte ofta är i knähöjd. Detta problem elimineras effektivt med mänsklig assistans, och gör det till det optimala sättet att spela igenom berättelsen.

Många sekvenser i spelet bjuder på väldigt god stämning och skapar en stress som är passande i denna typ av skräckinspirerat spel, men det känns ibland som att utvecklarna inte riktigt har vetat var de skulle dra gränsen. Flera strider pågår för länge och fortsätter att slänga fiender mot dig när det börjar kännas lite enformigt. Jag har inget emot att Resident Evil-serien började röra sig mer åt actionhållet, men det finns en fin gräns mellan utmaning och frustration när det finns begränsat med ammunition och andra tillgångar.

Resident Evil 5 är definitivt fortfarande ett bra spel, men en del mekaniker har inte åldrats speciellt väl under årens gång. Denna nyversion erbjuder dock klara uppgraderingar i det visuella och du får dessutom alla expansioner inbakade, vilket gör att det är ett kap för fansen. Se bara till att ha likasinnade vänner tillgängliga så att du slipper dras med den bitvis hopplösa artificiella intelligensen.

Kommentera