Recension: Republique [PS4]

Det är något visst med berättelser som hanterar ämnen som övervakning som inkräktar på privatlivet, speciellt eftersom det börjar bli närmare sanning än science fiction. George Orwell var verkligen före sin tid när han skrev romanen 1984, en bok som har inspirerat många verk som tar upp dystopiska framtidsvyer eller totalitära samhällen, och Republique är ett av dem.

Detta spel har sina rötter i en Kickstarter-kampanj som avslutades i maj 2012, och då siktade utvecklarna Camouflaj enbart på mobila plattformar. Detta är nog den största anledningen till varför jag aldrig riktigt fastnade för det i övrigt intressanta upplägget.

Berättelsen utspelar sig i Metamorphosis, ett totalitärt samhälle som har brutit sig loss från övriga omvärlden och som leds av den mystiske The Headmaster. Denna diktator styr alla medborgares vardagar med järnhand, dels genom manifestet Republique och dels genom de osympatiska stormtrupperna som kallas Prizrak.

Flertalet medborgare har blivit rekryterade till Metamorphosis eftersom de ansågs ha färdigheter eller tillgångar som hjälper The Headmaster på vägen till makten, men det finns även de som är födda och uppvuxna där. Dessa människor kallas för Pre-Cals, som en referens till att de ännu inte är ”kalibrerade” i det korrekta tankesättet. Hope, eller 390-H som är hennes designerade beteckning, är just en sådan Pre-Cal och hon rycks med i begynnelsen till ett uppror som har legat och bubblat ett tag. Det är spelarens uppgift att hjälpa henne att rymma från komplexet, och detta gör du genom att fjärrstyra övervakningskameror och interagera med omgivningen med hjälp av hacking.

Så här ser hacking ut på riktigt också.

Hope är inte någon form av superhjälte och det innebär att smygande är nyckeln till framgång. För att förenkla detta finns det möjlighet att hoppa från kamera till kamera för att se hur nästa rum ser ut, så att du kan studera fiendernas rörelsemönster. Skulle någon uppmärksam Prizrak få syn på Hope bär det dock av till närmsta förvaringscell, som du förstås kan låsa upp med ett snabbt hack så fort vakterna har lämnat rummet.

Jag gillar verkligen konceptet med att vara en tredje part i det hela och vara en guide för huvudpersonen, och överlag fungerar det nästan som de fasta kameravinklarna från de gamla Resident Evil-spelen bortsett att du här själv har kontroll över vilken kamera som ska vara aktiv. Tyvärr är just skiftandet av kameravinkel så otroligt dåligt optimerat att det ibland kan ta flera sekunder att byta, även om det är i samma rum. Det är ett ständigt irritationsmoment som lyckligtvis avhjälps delvis genom att spelet pausas när du är inne i hacking-vyn, och därför händer det sällan att du vandrar in i fällor du inte kan undvika.

Pepparsprej är en av de få sakerna som Hope kan använda för att skydda sig.

Berättelsen och den övergripande stämningen i spelet är den riktiga behållningen, och detta hjälps på vägen av starka insatser från röstskådespelarna. En av höjdpunkterna är de raljerande monologerna från David Hayter som spelar den entusiastiske motståndsledaren Daniel Zager. Den elitistiske och obehaglige The Headmaster skildras också riktigt bra, oftast genom föremål som du hittar när du utforskar spelvärlden. Det finns bland annat konfiskerade böcker som anses vara en fara för folket eftersom de uppmuntrar till för mycket fritänkande, och för varje bok du finner får du höra en utläggning om varför den inte ska finnas tillgänglig för allmänheten.

Tyvärr faller berättelsen lite platt i sista episoden och mycket av den potential som byggdes upp på vägen dit kastas bort. Det är dessutom väldigt trist att kamerabytena innebär så pass omfattande laddningstider, och spelet hade verkligen mått bra av en optimeringspatch för att fixa detta. I detta fall är ändå resan genom spelet så pass intressant att det ändå är värt att spela, bara för att suga åt sig av den dystopiska stämningen och de intressanta karaktärerna.