Recension: Remnant: From the Ashes [PS4]

Det har gått inflation i termen Soulslike och så fort ett spel är lite svårare än genomsnittet så åker termen fram. Remnant: From the Ashes förtjänar dock den genretillhörigheten då spelupplägget delar många likheter med Dark Souls. I grund och botten skiljer det sig dock då Remnant är en tredjepersonsskjutare med olika typer av skjutvapen. 

När spelet börjar, skapar du i vanlig ordning en protagonist och väljer bland tre olika sorters startutrustning. Valet påverkar endast det din karaktär har med sig från början och du kan enkelt få tag på de andra arketypernas vapen, rustning och vapenmodifierare om du vill blanda.

Du är en människa i vår värld, men den har invaderats av en växtbaserad livsform som kallas The Root. Du har tagits omhand av en liten grupp överlevare som bor i en bunker och omständigheterna gör att ni kommer överens om att hjälpa varandra.

Rödskimrande träd som kastar sylvassa grenar mot dig stöter vi lyckligtvis inte på i vår värld.

När du ger dig ut på äventyr har du ett närstridsvapen, ett mindre skjutvapen som en pistol eller revolver och ett tyngre vapen i form av exempelvis en hagelbössa eller ett prickskyttegevär. Både vapen och rustningsdelar går att uppgradera och varje gång du startar en av kampanjerna, anpassas motståndet efter nivån på din högsta utrustningsdel av varje sort. 

Färdighetsträdet känns väldigt genomtänkt och från början kan du bara köpa grundläggande uppgraderingar av exempelvis livspoäng och uthållighet, men när du löser vissa uppdrag eller hittar specifika föremål låser du upp nya färdigheter som lockar när det är dags att placera ut nivåpoängen.

Shroud, min hatade ärkefiende i spelet.

Det är själva äventyrandet som gör att Souls-tankarna dyker upp. Jag rör mig sakta framåt på samma sätt som i From-spelen, utforskar alla skrymslen och vrår och helar med ett drakhjärta som från början har tre användningar. Självklart undviker jag motståndarattacker genom att rulla. Dessutom går det att aktivera kontrollpunkter dit jag kan teleportera. Vilar jag vid dem får jag tillbaka ammunition och liv men samtidigt återuppstår samtliga motståndare. Om min karaktär dör, förlorar den dock inte något utan det enda straffet är att motståndet vaknar till liv och att jag får spela om från föregående sten.

Grundmekaniken fungerar otroligt bra och även om de procedurellt genererade banorna ibland bjuder på svårmanövrerade områden så känns väldigt tillfredsställande att besegra monster och minibossar som ger sig efter dig. Min största kritik mot spelet är att det balanserats för att spelas i samarbetsläge online. Att spela solo som jag har gjort den mesta delen av tiden är rejält svårt och jag tillbringade fler timmar än jag egentligen vill erkänna med den första bossen. 

Det finns ett visst slumpelement kring vilka bossar du får möta i en kampanj och de får olika egenskaper. Jag fick en regenererande boss först där hans förmågor tvingade mig att vara i konstant rörelse och skada honom lite i taget. Det blev en omöjlig ekvation och jag tvingades starta om kampanjen och fick då samma boss, men med en annan egenskap.

I onlineläget kan du antingen spela med vänner eller ansluta till publika spel. Det är bara värden som för sin kampanj framåt, men all utrustning, pengar och nivåer du får medan du hjälper till får du självklart behålla. De sessioner som jag har testat har varit fantastiskt underhållande och har verkligen visat Remnant från sin bästa sida.

Remnant: From the Ashes är en av årets största positiva överraskningar för mig och bjuder både på en välgjord värld och riktigt bra spelmekanik. Jag brukar vara svårflirtad när det kommer till skjutarspel, vilket gör det ännu mer överraskande. Hade det funnits en svårighetsgrad för solospel hade det hamnat högre på min lista över årets spel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.