Recension: Pumped BMX+ [PS4, Vita]

Mobilspel är ofta ett skällsord bland de som helst spelar med fysiska knappar. Vad som väcker de negativa åsikterna om dem är förutom knappbristen vanligtvis att de släpps med låga eller inga kostnader för grundspelet då tanken är att istället fördela dessa på småavgifter i spelet, vilka då tenderar att bli än större totalt i slutänden. Det är dessutom ganska vanligt att skapelserna är relativt simpla och oinspirerade i jämförelse med vad vi kan uppleva på konsoler.

Pumped BMX är just ett mobilspel som överförts till en miljö som än så länge har högre krav på att spel ska vara kompletta och genomarbetade för att motivera sina lite högre grundpriser. Vid en första titt bland menyerna får jag, ovetande om originalets betalmodell, nog medge att det inte behöver skämmas för sig på den punkten. Det finns en rejäl mängd banor och inte en köpknapp i sikte här, och till och med några olika färger på hojarna och den ack så viktiga hjälmen.

Grafiskt ser allt visserligen trevligt ut med sin färgstarka och enkelt mjuka stil, men inget sticker riktigt ut i formspråket. Musiken är inte den där förutsägbart typiska för liknande nackbrytarsporter utan är liksom grafiken skönt avkopplande. I alla fall för den som anser bland annat Jamiroquai-kopior vara det.

Kapten Picard-gesten är det enda som återstår när man misslyckats med både hojtricket och transportörsstrålningen samtidigt.

Nedför första backen slutar min ”trail-run” inte helt oväntat med ett fall av haka möter mark, fast märkligt nog först när det började gå uppåt igen. Trots febrilt tryckande på X-knappen trampade min slappa avatar inte ett dugg. Nej, all muskelaktivitet i uppförsbacke eller raksträckor vägras tydligen och det gäller alltså att använda det momentum som tidigare hopp och nedförsbackar ger.

Problemet här blir att eftersom de trick som kan utföras i hoppen också saktar ner farten, därför är det lätt att hamna i läget att precis inte rulla över nästa backe varpå cyklisten istället för att ta ett mindre krafttag säckar ihop som om Mortal Kombats främste kotknackare varit framme och utfört oetisk kiropraktik på dennes ryggrad. Tillbaka till starten.

Förutom denna lite nöjessaboterande mekanik har kontrollen begåvats med smidiga möjligheter som gör att många trick och kombinationer av dem när man väl är i luften kan utföras med stor säkerhet. Med lite tillvänjning lyckas jag även till slut med att komma igenom banorna samt åtminstone stila lite över varje ramp och kulle samtidigt.

Ring en läkare någon! … Och säg till hen att ta med sig en skyffel.

Banorna är inte primärt indelade i grupper med svårighetsgrader, utan dessa ligger istället inom varje bana. Poängen och delmålen som uppnås på ett varv låser, när alla är avbockade, upp nästa nivå med fler trick och högre poäng. När dessa i sin tur är avklarade öppnas nya spellägen. Så värst mycket längre når jag dock inte, och efter några hundra brutna nyckelben har kraven på akrobatiken över varje kilformad dödsfälla också höjts över min formtopp.

Överlag är spelet välfungerande, även om jag hade önskat att det fanns möjlighet att trampa i uppförsbackar och därmed genom färre omstarter göra allt lite mindre repetitivt. Det är ändå underhållande en bra bit på vägen, ibland till och med mer när det inte riktigt inte går som jag tänkt mig.

Till sist lämnar jag ändå backarna lite nedstämd, inte för spelets brister, utan av ironin i att se mobilspel bli kompletta TV-spel medan allt fler TV-spel istället håller på att förvandlas till mobilspel. Som cyklar där bara ramen ingår, men där du behöver köpa resten separat för att komplettera upplevelsen. Just den här är dock stabil och komplett, vilket är positivt.