Recension: Psychonauts in the Rhombus of Ruin [PSVR]

Jag måste smått ovilligt erkänna att jag är en av få som inte spelat och njutit av Double Fine Productions mästerverk Psychonauts, vilket släpptes 2005. Originalspelet erbjöd plattformande blandat med starka skådespelarinsatser och, som titeln skvallrar om, en hel del mentala krafter till spelarens hjälp.

Många spelare runt om i världen längtar och trånar nu efter den kommande uppföljaren som ska släppas under nästa år. Som ett litet tröstpris för gott tålamod, samt ett löfte om kommande stordåd, får vi i år istället njuta av en upplevelse i förstaperson, levererad via PlayStation VR.

Psychonauts in the Rhombus of Ruin tar vid precis där originalet slutar. Gängets ledare Truman Zanotto måste hittas och räddas och till en början känns det som att det nog ska gå att ordna ganska snabbt. De första minuterna används till att introducera alla de krafter som finns tillhands: levitation, energiblixtar och förmågan att sätta saker i brand är några av dem.

Inget slår klassikern att elda upp en toarulle!

Inget slår klassikern att elda upp en toarulle!

Efter denna korta introduktion börjar äventyret dock att spåra ur. De flesta huvudkaraktärer försvinner efter en rejäl krasch och det är nu upp till protagonisten Raz att få tillbaka gänget och slutligen rädda Truman. Det ska visa sig vara aningen svårt eftersom vårt skepp har kraschat i spelets motsvarighet till Bermudatriangeln. Vår hjältes förmågor fungerar inte som de ska och för att göra saken värre, är området fyllt av fientliga varelser.

Spelsättet som erbjuds är ur förstapersonsvy och det enda sättet att förflytta sig på är genom att Raz teleportera sitt medvetande över till andra levande karaktärer. På pappret kanske sättet att förflytta sig ter sig gammalt och omodernt men faktum är att det fungerar otroligt bra i VR. En del långsammare spel som levereras till PlayStation VR får mig lätt illamående, beroende på tempo och utformning, men i och med att miljöerna är mer eller mindre stilla upplever jag inget sådant.

Till en början är spelets pussel och gåtor väldigt enkla och handlar mest om att hitta en väg framåt i de psykedeliska nivåerna. Raz har tappat de flesta förmågor som introducerades i början av spelet och det är inte förrän han har fritagit sina kamrater som arsenalen återställs bit för bit. Det dröjer inte länge förrän jag återigen får njuta av att kasta runt inventarier med hjälp av mina telekinetiska krafter.

Raz blir trött när han använder sina psykiska krafter...

Raz blir trött när han använder sina psykiska krafter…

Att göra ett klassiskt äventyrsspel år 2017, levererat i en virtuell verklighet, kräver en del tankeverksamhet och självklart levererar Double Fine en i det närmaste perfekt upplevelse. Spelets pussel är genomtänkta och grafiken är av det traditionella snittet, även om kvaliteten såklart är högre än för tolv år sedan.

Som alltid i Schafers verk, är det inte bara spelets pussel som utmanar spelaren, utan även kasten mellan de olika förmågorna som behöver utnyttjas för att komma vidare. Jag vaggas snabbt in i en falsk trygghet där jag känner att jag behärskar allt som spelet har att erbjuda, bara för att i nästa sekund fastna totalt för att jag sett förbi de grundläggande mekanikerna i spelet.

Upplevelsen känns relativt kort, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda något dåligt. Jag spelade klart allt under min tredje sittning och finner längden och uppdelningen av spelet perfekt. Eftersom jag inte har spelat originalverket, kan jag inte på något sätt jämföra titlarna men frågan är om det egentligen spelar någon roll. Rhombus of Ruin är otroligt underhållande och bjuder på bra humor, fantastiska miljöer och välspelade karaktärer. Faktum är att jag har börjat snegla på PlayStation 4-uppgraderingen av föregångaren, och kanske sätter jag tänderna i det för att stilla min törst efter mer Psychonauts-äventyr?

Ett svar
  1. Alestes Alestes

Kommentera