Recension: Planet of the Apes: Last Frontier [PS4]

Som ett litet sidospår till den senaste filmtrilogin om Apornas planet, kommer som från ingenstans ett tungt berättelsedrivet spel som skildrar mötet mellan smarta primater och skeptiska människor från ett annorlunda perspektiv. I karga landskap med ont om mat och resurser får vi följa intrigerna i ett läger med apor som utvecklat mänsklig intelligens, såväl som människornas stridigheter i en liten by ett stenkast därifrån. De svåra överlevnadsförhållandena tvingar sakta men säkert fram ett möte mellan de olika arterna som urartar i en kamp om överlevnad fylld med fördomar och missförstånd.

Upplägget påminner mycket om Telltales The Walking Dead-spel. Sättet som interna konflikter uppstår mellan karaktärer, trots att det finns ett mycket större hot där ute, efterapar exakt samma mall som zombiegenren följt i flera år. Men även spelmässigt är det en liknande upplevelse då det uteslutande är dialogval som för handlingen framåt.

I Planet of the Apes: Last Frontier är det dock aldrig någon tidspress på frågealternativen och det finns aldrig mer än två svarsalternativ åt gången. Detta i kombination med allt för många betydelselösa val utan någon direkt skillnad på svarsalternativen drar ner tempot i den redan långsamma handlingen lite väl mycket.

Addera flerspelarläget där fyra personer tillsammans får vara med och påverka denna interaktiva film med sina mobiltelefoner, men där en majoritet måste enas vid varje val för att berättelsen inte ska stoppa. Situationen blir förstås ohållbar vilket resulterar i att jag mycket hellre tar mig igenom äventyret ensam, till skillnad från i Telltales senare spel där flerspelaraspekten fungerar fläckfritt och slumpar fram ett svar när gruppens åsikter delas på mitten.

Det går-illa när primater har vapen och ser så här arga ut…

Precis när jag lärt mig bortse från dessa brister och börjar uppskatta den dystra men spända handlingen, dess vackra miljöer och de helt fantastiskt övertygande animationerna, börjar kvalitén plötsligt dala ordentligt. När jag närmar mig slutet hänger sig spelet flertalet gånger. Actionscenerna blir otroligt förvirrande och röriga, samtidigt som karaktärerna helt frångår sin personlighet och begår helskumma drag utan att jag har en chans att påverka dem. Även de regler för fysik och biologi som cementerats tidigare slutar abrupt att gälla. Vad som började som ett välpolerat äventyr med småskavanker känns plötsligt som ett framstressat hafsverk.

I slutändan är det dock alla menlösa val jag ställs inför som drar ner betyget. Liknande spel lyckas ofta framkalla en spännande ångerkänsla hos mig efter svåra val, även när det inte får några egentliga konsekvenser i handlingen. Här känns alternativen istället antingen självklara eller betydelselösa, och det enda jag ångrar när sluttexterna rullar förbi är att jag plågade mig igenom det sista, horribla kapitlet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.