Recension: Perception [PS4]

Att vandra omkring i ett mörkt spökhus är en obehaglig upplevelse som mer eller mindre kan klassas som en klassiker i tv-spel. För att utveckla genren, har Deep End Games valt att ta konceptet ytterligare några steg framåt i mörkret med skräckspelet Perception.

Äventyret tar sin början där den blinda protagonisten Cassie lär sig att använda sina förstärkta sinnen för att lokalisera objekt, innan hon fattar mod och tar sina första kliv in i den till synes övergivna bostaden för att lösa ouppklarade mysterier.

För varje steg jag tar, skapas blå ljudvågor som för en kort stund ger mig en uppfattning om hur omgivningen kan se ut, och jag kan även knacka med blindkäppen för skapa större vågor. Den här tekniken är inte bara praktisk, utan målar även upp estetiskt vackra miljöer att titta på. Även om de är vackra, förstärker dock de förvridna bilderna min rädsla att bege mig vidare i huset.

Ljudet är mitt enda hjälpmedel för att kunna ta mig framåt men ju mer oväsen jag skapar, desto större risk är att jag får sällskap av ett argsint spöke. Ljudvågorna går från varnande orangea till farligt röda vågor som indikerar att jag omedelbart måste gömma mig innan gasten dyker upp. Tyvrr är det lite väl enkelt att hitta gömställen och en nervkittlande flykt uteblir oftast, tråkigt nog. Dessutom krävs det ett femtiotal slag med käppen för att driva fram anden, vilket gör att jag kan mer eller mindre kan knacka kontinuerligt utan att bli för orolig. Spänningen dör ut samtidigt som spelets tempo trappas ned nämnvärt.

Vems fiol är detta? Kalle Moreaus eller Alexander Rybaks?

Cassie är ett medium och kan hitta ledtrådar för att se husets gåtor från ett nytt perspektiv, detta görs genom att söka efter dolda minnen i pappersark eller andra ting som hon kan hålla i. Dialogerna i reminiscenserna är trovärdiga och eftersom några personer i spelutvecklarna har arbetat med BioShock, är jag inte förvånad att Perception erbjuder ett utmärkt röstskådespeleri och manus.

I början lär sig protagonisten att lyssna och skapa sig en uppfattning om vad olika saker är. Många ting ger ifrån sig ljud och här utvecklas förmågan ytterligare. Tyvärr används inte denna gåva till fullo, spelet har potential för att leverera kluriga pussel att ta sig an. Dock levererar aldrig titeln något speciellt på den fronten vilket jag tycker är oerhört synd; lite kluriga tankenötter hade gjort spelet intressantare och dessutom bjudit på en uppfriskande omväxling.

Huset är vackert när ljudet strömmar förbi dess infrastruktur och rekvisita, men de begränsade färgerna får rummen att se likadana ut. Cassie kan med sitt sjätte sinne se vilken nästa destination är och hur långt det är till målet, men mitt bekymmer är att jag lätt går vilse eftersom ljudvågorna avtar för snabbt under promenaderna. Ibland missar spelet att jag har kommit fram till ett delmål, vilket innebär att jag måste backa och försöka få det att registreras. Dessa problem upprepas titt som tätt och skapar irritation och tristess hos mig.

Kontrollen är stabil och Cassie är lättmanövrerad, vilket ger spelet ett välbehövligt flyt. Dock upplever jag att det är svårt att interagera med objekten runtom i miljön. Jag har emellanåt oerhört svårt att plocka upp eller sikta in mig på objekt som jag vill undersöka, vilket spär på min frustration ytterligare.

Den varmare kopparfärgen är en varning.

Deep End Games gör ett tappert försök att ge skräckgenren ett lyft genom att sätta mig i en blind persons situation, men resultatet blir ett händelsefattigt och rent sagt sterilt spökspel. Perception har vid enstaka tillfällen lyckats skrämma mig, och hade det bjudits mer av den varan hade det definitivt gjort spelet bättre. En vacker yta tillsammans med mystik är inte tillräckligt för att hålla upp husets fasad då skräcken och mångsidigheten inte finns någonstans att finna – till och med en blind ser det.