Recension: Papers Please [Vita]

Som en helt vanlig medelsvensson i staten Arstotzka är livet sällan enkelt att leva. Lyckligtvis vaknar jag en morgon upp till de extremt goda nyheterna att mitt namn dragits i ett jobblotteri. Förutom att ansvara för inpasseringen till vårt rike genom att noggrant kontrollera alla resedokument, får jag och min familj även ett nytt boende av ganska bra kvalitet.

Det enda jag behöver göra i mitt arbete är att vara noggrann. Jag får inte släppa in vem som helst då det politiska läget just nu är skakigt mellan vår underbara stat och grannländerna. Terrordåd, mutbrott och hot är i princip vardagsmat för oss medborgare, men jag har blivit utvald för att göra skillnad; att stärka vår nations trygghet.

Min första dag avlöper relativt bra då jag lyckas släppa in rätt människor och hålla ute de som inte är välkomna, med några få undantag. Min arbetsgivare är väldigt givmild och förstående och gör därför inte avdrag på min lön förrän efter tre misstag. Efter arbetsdagen återvänder jag stolt hem med en relativt bra lön i fickan, åtminstone tillräckligt för att betala hyra, mat och värme.

Hmmm...det där kan väl knappast vara en förfalskning eller?

Hmmm…det där kan väl knappast vara en förfalskning eller?

För varje människa jag lyckas göra en korrekt bedömning av belönas jag med 5 krediter, och ganska snart känner jag en press att tjäna mer pengar till familjen. Vissa dagar när jag har varit lite för noggrann och långsam, måste jag nämligen låta mina nära och kära avstå från värme eller mat. Jag blir duktigare och duktigare på att avvisa personer med falska identiteter och jag känner att en viss nonchalans infinner sig. Samtidigt som jag blir mer rutinerad, sker saker i det politiska närområdet som förändrar regler när det kommer till rutinerna i mitt arbete.

Arbetet som jag utför i mitt lilla bås, hanteras helt och hållet via pekskärmen på min Vita. Jag har ett ganska litet skrivbord där dels regelboken ska få plats, men som även fungerar som yta för att jämföra passfoton, fingeravtryck och övriga resedokument som krävs. När jag har tagit mitt beslut, stämplar jag ett godkännande eller avfärdande på den sökandes pass.

Med pressen av att behöva dra in pengar till familjen, den inom kort kaotiska arbetsytan och de konstanta förändringarna av regler för inträde till landet, dröjer det inte länge förrän jag känner mig hopplöst stressad. När tillfället kommer att tjäna lite pengar vid sidan av, kan jag därför inte annat än att ta chansen. För familjens skull, för min sons skull.

Där slutar tyvärr min berättelse denna gång, då mina grannar uppenbarligen tipsat myndigheterna om mitt plötsliga välstånd. Under en vanlig arbetsdag kommer en polispatrull och hämtar mig för att slänga mig i finkan tillsammans med alla andra hårdkokta brottslingar.

Hjälp! Var lade jag nu stämplarna? Usch, jag måste verkligen städa här!

Hjälp! Var lade jag nu stämplarna? Usch, jag måste verkligen städa här!

Papers Please presenteras i ett retrodoftande grafiskt format, vilket dock är mer än tillräckligt för att fånga känslan av denna miserabla situation. Ljudbilden är minimalt sparsmakad och lägger ytterligare ett perfekt lager till spelets karga klimat. När det kommer till spelmekaniken är den enda nackdelen att skärmytan på PlayStation Vita känns för liten. För att ha bra koll och kontroll över varje valsituation behöver jag därför konstant flytta skärmen uppåt och nedåt.

Som upplevelse är dock denna titel ett riktigt guldkorn – på gränsen till ett mästerverk. Spelet ger en motbjudande insikt i mitt eget undermedvetna och visar hur människor enkelt kan manipuleras att ta omänskliga beslut baserade på regelverk skrivna av kallsinniga ledare.

Om du är ute efter ett spel som ger dig en rejäl utmaning av din identitet och även uppskattar att arbeta metodiskt och noggrant under tidspress, bör du definitivt köpa Papers Please. Förvänta dig bara inte att få avlösning av mig under den närmaste tiden. Jag skakar fortfarande galler och råder dig att inte hamna i samma fälla.

Kommentera