Recension: Overwatch [PS4]

Det är lika bra att erkänna på en gång att jag aldrig någonsin har trivts speciellt bra i någon slags onlineskjutare över huvud taget. Visst har jag upplevt stortitlar som kretsar kring militära aktioner men det har då uteslutande handlat om enspelarläget för att uppleva berättelsen och allt det spektakulära som dessa titlar erbjuder.

På senare tid har jag dock investerat ett stort antal timmar i titlar som Splatoon och Star Wars: Battlefront (7/10), där det förstnämnda spelet erbjudit mig en tävlingsinriktad upplevelse mot andra spelare världen runt, som jag verkligen tyckt bra om. När välrenommerade Blizzard till slut släppte sin tolkning av en färgglad onlineskjutare, blev jag intresserad och beslutade mig därför att ta mig an utmaningen, en match åt gången.

När jag startar upp spelet för första gången möts jag av en animerad introduktionsfilm som är utsökt renderad, i äkta Blizzard-anda. Efter att ha räddat jorden från en global robotinvasion, är nu organisationen Overwatch splittrad. Högkvarteret har förstörts av misstag(?), ledarna har avlidit och allmänheten börjar glömma bort vad hjältarna har gjort för mänsklighetens överlevnad.

Vi ska rädda världen igen. Genom att...ehhh...skjuta på varandra i matcher?

Vi ska rädda världen igen. Genom att…ehhh…skjuta på varandra i matcher?

Berättelsen som förmedlas som introduktion är intressant, även om den inte erbjuder något exceptionellt. Dock är inkluderandet av bakgrundshistorien något förbluffande efter de timmar jag nu spelat spelet. Det finns nämligen ingenting över huvud taget i resten av spelupplevelsen som anknyter till det som berättas i början. Allt handlar ju egentligen bara om att dominera nivåerna, nedgöra fiender och utföra viktiga eskortuppdrag.

Overwatch erbjuder mig som spelare 21 olika karaktärer att spela under matcherna, där motståndarna har exakt samma urval. Varje hjälte tillhör en av de fyra klasserna attack, försvar, tank och understöd. Redan i första matchen slås jag av vilken variation som möjliggörs där ute på slagfältet, men den första striden sker inne i matchlobbyn. Här ger nämligen spelet tips på hur vi bör utforma vårt lag, beroende på hur oppositionen ser ut. Saknar vi en hårt slående tank-karaktär med massvis av hälsa, lyser det rött i tipsrutan. Dessa rekommendationer tilltalar mig otroligt mycket eftersom jag på så sätt lockas spela med olika karaktärsklasser nästan varje match.

Karaktärsdesignen är inget annat än fantastisk i sin estetik och utformande av karaktärerna. Jag får njuta av en blandning som heter duga eftersom cowboys trängs med ninjor, mekaniska jättar, rullskridskoåkande helare och döden såklart. Inget spel är väl komplett utan självaste döden?

Mina första matcher mot andra spelare slutar såklart i total katastrof, där jag dör ofta och därför tillbringar mer tid med att springa mot striderna än att strida. Lyckligtvis finns ett vänligare spelläge för oss nybörjare där vi spelare kan samarbeta mot datorkontrollerat motstånd. Detta spelläge får vara mitt ledljus i rätt många timmar innan jag söker mänskligt motstånd på internet igen.

Det enda som är värre än att möta Bastion, att möta en Bastion som helas konstant av

Det enda som är värre än att möta Bastion, är att möta Bastion som helas konstant av Mercy!

En av de värsta karaktärerna jag möter på slagfältet är roboten Bastion, som när som helst kan förvandla sig till ett stillastående kulsprutevärn. Jag vet inte hur många gånger jag har dött i siktet på honom, men i de senare matcherna online har jag dock överlistat dessa fega spelare genom att segla förbi snabbt med helaren Lúcio, förstöra kulspruteläget med en kraftknuff och sedan mosat roboteländet alldeles ensam med min megafonpistol.

Overwatch glänser fullständigt klart och ljust när det kommer till att låta spelare ha kul tillsammans. En rättvis algoritm placerar mig alltid i ett motstånd som är på min nivå eller strax över och bara efter några timmar känner jag inte längre att de mänskliga spelarna är övermäktiga. I resultatskärmen efter varje match lyfter spelet endast upp positiva saker, något som jag gillar skarpt. Det fokuseras sällan på vem som nedgjorde flest spelare, utan visar hellre vem som helade flest medspelare eller vem som hjälpte till mest i att stödja de offensiva spelarna.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna beskriva en onlineskjutare med den mängd positiva känslor jag försöker förmedla här och nu, men faktum är att jag har oerhört svårt att slita mig från Overwatch. Upplevelsen har inte varit problemfri dock, då medspelarna ofta bara vill framåt och inte bryr sig om något annat än sig själva. Jag vet inte hur många gånger som jag har flugit bakom en offensiv karaktär med helaren Mercy, skjutit helande energi på dem för att de ska klara sig men snabbt dött själv för att den andra spelaren inte bryr sig om samarbete eller att skydda mig.

Overwatch är ett oerhört välpolerat spel på alla fronter. Det välkomnar både proffs och nybörjare, det har en välbalanserad mekanik som aldrig skänker motståndet (eller dina hjältar) ett orättvist övertag. Allt bygger på samarbete, koordination, men framför allt på att ha kul!

2 kommentarer
  1. Krax
    • Martin Svennberg Martin Svennberg

Kommentera