Recension: Okami HD [PS4]

Filmen mitt liv som hund och barnsången ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” har inte särskilt mycket med Okami HD att göra, även om titlarna ganska väl beskriver spelet på hög nivå. Okami släpptes ursprungligen på PlayStation 2 och har uppdaterats och återutgivits till en mängd plattformar genom åren, och nu går det första gången att spela det i 4k-upplösning på PlayStation 4 Pro. Jag har spelat det på en Pro, men i full HD då jag inte har en 4k-TV ännu.

För hundra år sedan besegrades den åttahövdade demonen Orochi av den vita vargen Shinanui och svärdsmannen Nagi; demonen fängslades i en grotta. Striden blev över tid en myt och en ättling till Nagi släpper demonen fri på nytt. Här småler jag och undrar om spelutvecklarna tittat på TV-serien Samurai Jack, men inser snabbt att båda berättelserna grundar sig i samma japanska myter. Du axlar rollen som solguden Amaterasu i form av den vita vargen och har en magisk pensel som kan utföra mirakel till din hjälp. Det låter kanske som en fånig premiss, men mekaniken med de olika penselmiraklen är central i spelet och är en faktor som får det att sticka ut från mängden.

Landskapet må vara kargt, men ändå bländande vackert.

Okami är kraftigt influerat av Zelda-spelen vilket jag märker långt innan jag läser mig till att regissören Hideki Kamiya är ett stort Zelda-fan. Det är ett actionrollspel med alla de vanliga komponenterna; insamling av föremål, lösa uppdrag och en hel del strider. Spelets kontroller känns responsiva, även om kameran bitvis halkar efter.

Grafiken är helt gjord i cel-shadingstil och är otroligt vacker. Hela spelet känns som ett levande träsnitt från den japanska feudaltiden eller en akvarell målad med bred pensel. Dock vibrerar och skakar animeringarna och jag har svårt att avgöra om det är en bugg eller om det sker av estetiska skäl. Oavsett anledningen så ogillar jag det och hade gärna sluppit det.

Vad får du om du parar en demon med en Bulbasaur?

Under resans gång återupplivar jag det korrumperade landet och möter andra gudar som var och en ger mig en ny teknik för penseln. Jag lär mig vitt skilda saker som att skapa bomber till att få döda träd att blomma eller dra mig upp genom att rita lianer. Världen är intelligent designad och kräver bitvis att jag stannar upp och tänker efter vad jag kan göra och hur omgivningen ser ut innan jag kommer på vad som krävs. Jag satt fast länge inuti en grotta utan att förstå hur jag skulle komma vidare. När jag tittade upp såg jag dock lite av himlen genom en grottöppning där jag kunde rita en sol och på så sätt få några svampar att växa så jag kunde hoppa på dem för att komma vidare.

Musiken är sagolik och passar otroligt väl in i spelets miljö och stämning. Det enda jag stör mig på gällande ljudet är wakka-wakka-rösterna, och jag hade gärna sett att utvecklaren antingen hade lagt på röster eller åtminstone gett mig en möjlighet att stänga av dem. För mig blir det en påminnelse att spelet har elva år på nacken även om det bitvis bjuder på inlevelsemagi som får mig att glömma det.

Okami HD är ett gediget actionrollspel som åldrats med värdighet och håller bra än idag. Jag tycker inte att det kan mäta sig med 2017 års stora actionrollspel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild eller Horizon Zero Dawn (9/10), men det är orättvisa jämförelser då det hänt väldigt mycket på elva år. Brinner du för spel som är inspirerade av en speciell konststil eller av japansk mytologi och, liksom jag, lyckats missa Okami under två konsolgenerationer, tycker jag verkligen att du ska ge det en chans!

Kommentera