Recension: Observer [PS4]

Kombinationen av den holländske skådespelaren Rutger Hauer och en cyberpunk-berättelse har historiskt sett varit lyckad, speciellt med tanke på hans rollprestation i Blade Runner. Det är även en av de stora anledningarna till att Observer lyckades fånga mitt intresse när hans medverkan i spelet offentliggjordes under sommaren.

Det visar sig dock snabbt att spelet har mer än Hauer att luta sig på en denna mörka, dystopiska framtidsskildring.

Året är 2084, och efter både svåra epidemier och omfattande krig har samhället sargats svårt. Ur askan lyfter sig ett gigantiskt företag, som snabbt passar på att iklä sig rollen som regering när de gamla styrena är i spillror. Detta leder förstås till en övervakande diktatur som håller strypgrepp på befolkningen för att behålla makten.

Kroppsliga implantat är vanligt förekommande, men de håller oftast väldigt dålig kvalitet och det krävs konstant medicinering för att hålla kontroll på dem. Vår protagonist Daniel Lazarski är en Observer, vilket är en form av polis som med hjälp av sina implantat kan koppla upp sig till andra människors hjärnor för att utforska deras minnen. Allt för att kunna få fram information som folk kan tänkas dölja av olika skäl.

Vad är det på TV ikväll?

När spelet tar vid befinner vi oss i ett mörkt och smutsigt Krakow i Polen, och Daniel får ett samtal från sin son Adam. Det märks fort att kontakten mellan dem har varit bristfällig, och det finns en hel del ont blod mellan dem. Efter samtalet spårar Daniel upp Adam i hopp om att reda ut problemen, men när han anländer i lägenheten möts han av ett huvudlöst lik med ett trasigt ID-chip. Detta drar igång en utredning om vad som har skett, och vem denna döda person faktiskt är.

Största delen av spelet består av att utforska lägenhetskomplexet för att leta reda på ledtrådar, och hitta eventuella vittnen. Miljöerna är otroligt stämningsfulla och påtryckande i sin mörkhet, och det är en fröjd att gå och rota runt i skrymslen och vrår. Till din hjälp har du ett par olika filter som hjälper dig att finna antingen biologiska ledtrådar, eller elektroniska ledtrådar. Dessa kan du sedan kika närmare på och analysera för att se om det är relevant information.

Ett av spelets mest intressanta lägen är när du utforskar andra människors minnen, då det hela förvandlas till en David Lynch-inspirerad feberdröm fylld av märkliga händelser. Oftast känns det som osammanhängande nonsens när du startar sekvensen, men ju längre du kommer in i minnessekvenserna, desto mer faller saker på plats. Denna utveckling i berättandet är riktigt imponerande och effektiv emellanåt.

Den övergripande berättelsen eskalerar också på ett tillfredsställande sätt, och det som börjar som en mordutredning tar snabbt några intensiva svängar för att bli något betydligt större. Blandningen av deckare, cyberpunk och en del lättare skräckelement flyter ihop på ett härligt vis, och det är ett gigantiskt kliv uppåt för Bloober Team som tidigare gav oss Layers of Fear (5/10).

I den dystopiska framtiden har ingen tid att städa lägenheten.

Rollprestationerna håller överlag ganska hög klass, men tråkigt nog är det Rutger Hauer som drar ner upplevelsen en aning. Han låter lite platt och monoton emellanåt jämfört med de andra skådespelarna, vilket förstås är en liten besvikelse med tanke på vad han har åstadkommit i sin karriär.

Spelets stora skamfläck är dock själva prestandan. Bildfrekvensen svajar som ett träd i en orkan, och kan ena sekunden flyta på perfekt i 60 bildrutor per sekund för att sedan gå in i diabildsläge. Det finns inga krav på snabba reaktioner i spelet, men det är ändå förödande för stämningen när jag ordagrant måste stå stilla och vänta på att spelet ska hinna ikapp. Det är bitvis den sämsta prestandan i ett spel som jag har sett på PlayStation 4.

Trots denna tekniska besvikelse måste jag ändå rekommendera alla fans av cyberpunk-berättelser att kika närmare på detta spel. Stämningen är emellanåt ypperlig, och du bjuds på en riktigt intressant resa under historiens gång.

Kommentera