Recension: Obduction [PS4]

Den som väntar länge på något gott kan ibland få vänta väldigt länge. Cyan Worlds pusseläventyr Obduction finansierades via Kickstarter i oktober 2013 och släpptes till PC i augusti 2016. Nu, lite mer än ett år senare, kommer det till PlayStation 4.

Cyan Worlds är mest kända för det legendariska pusselspelet Myst och dess uppföljare, som i mångt och mycket lade grunden för moderna pusselspel som till exempel The Witness (9/10). Hur står sig då Obduction i jämförelse?

Vinden susar så sakta genom träden medan jag tar mina första stapplande steg i Obduction. Jag når fram till en lägerplats vid en sjö, och ovanför sjön ser jag mystiska ljus i himlen. Nyfiken och lite rädd fortsätter jag min resa genom skogen, och någonting märkligt fångar min blick. Ett par ögonblick senare är skogen försvunnen, och jag finner mig själv i en ravin i ett kargt ökenlandskap. Jag tror inte vi är i Kansas längre, vill jag säga till min hundkompanjon, om jag nu hade haft en.

En liten stund senare har en projektion vid namn Josef berättat för mig att jag kommer lära mig vad som hänt lite senare, att jag inte är den första som råkat ut för den här märkliga händelsen, och att jag numera befinner mig i den lilla gruvdriftsidyllen Hunrath. Hur jag kom att hamna här förblir dock ett mysterium ett bra tag till.

En idyllisk skog.

För att nå fram till gåtans mysterium behöver jag hjälpa en av stadens invånare med diverse sysslor. Resan mot mitt mål får mig ett flertal gånger att tappa andan, svära och nästan slänga ut handkontrollen genom fönstret.

Obduction rör sig i gränslandet mellan ett klassiskt pusselbaserat äventyrsspel och de något modernare, berättelsedrivna spelen som lite nedvärderande brukar kallas för promenadsimulatorer.

Obduction levererar vackra och fantasifulla miljöer att röra sig igenom, och tack vare spelets uppbyggnad, väldigt varierande sådana. Det fria utforskandet hindras med jämna mellanrum av pussel som emellanåt bjuder på en befängd svårighetsgrad, ibland till den grad att jag som spelare känner mig korkad när lösningen uppenbarar sig. Jag påminns ganska kvickt om varför jag aldrig orkade ta mig igenom Myst, men skam den som ger sig.

Ja, Josef. Du har helt korrekt.

Handlingen vecklas så sakteligen ut, oftast genom idogt läsande av anteckningar som de andra resenärerna lämnat bakom sig. Vart de tog vägen och vad som händer vidare i Obduction efter att jag anlänt till Hunrath tänker jag inte nämna alls, då handlingen, mysteriet och miljöerna är den största lockelsen. Pusslen kan i all ärlighets namn dra dit pepparn växer.

Dessvärre dras Obduction med ett par tekniska problem; laddningstiderna är bortom all kritik, och det lider emellanåt av en lite halvdan bilduppdateringsfrekvens. Nu är det inte ett actionspel någonstans, så konsekvenserna är aldrig direkt kritiska, men det drar mig direkt ut ur de vackra världar som Cyan Worlds skapat. Laddningstiderna är i huvudsak ett problem när jag måste röra mig mellan områden. Att behöva genomlida en halvminuts laddningstid när ett givet pussel kräver att jag rör mig fram och tillbaks mellan två platser två dussin gånger blir snabbt väldigt drygt.

För de som längtat efter Myst-kluriga pussel torde Obduction vara snudd på perfekt, men även för oss andra är det en väldigt intressant upplevelse – förvänta er bara att stundtals slita ert hår i frustration över pusseldesignen. Cyan har med Obduction lyckats med konststycket att modernisera Myst-formeln till något oerhört engagerande och interaktivt.

Kommentera