Recension: Nex Machina [PS4]

Finska spelstudion Housemarque har blivit lite av en favorit hos mig på senare år. Även om de i stort sett bara gör tvåspaksskjutare hittar de alltid helt nya vinklar på genren, och det enda som deras spel har gemensamt är egentligen en sjukt tajt kontroll, härligt futuristisk musik samt en spelglädje som heter duga.

Nex Machina är tacksamt nog inget undantag och det tar inte många minuter innan jag känner mig som hemma. Allt från den blixtsnabba spelmekaniken till den Daft Punk-osande bakgrundsmusiken med löjligt tillfredsställande ljudeffekter sitter precis där de ska. Rent estetiskt är det dessutom riktigt snyggt. Med en härlig palett av neonfärger och kvicka, gravitationstrotsande övergångar mellan olika områden får det filmen Tron att framstå som en grådaskig blädderbok i jämförelse.

Precis som i studions förra spel Alienation (8/10) kontrollerar du din hjälte sett rakt ovanifrån, med uppdrag att besegra ofantliga horder av aggressiva fiender. Istället för att springa runt på stora öppna ytor består spelplanen av flera småområden som du lämnar så snart du besegrat alla fiender på plats. Detta bidrar till ett rasande högt tempo som till och med överträffar de snabba actionsekvenserna i rymdskjutaren Resogun (9/10).

Gillar du fyrverkerier kommer du att älska det här spelet.

Då det räcker att bli träffad av ett enda skott för att dö, och fiendernas skottsalvor stormar tätare över skärmen än regnet under en svensk midsommar, är dödsfall en mycket frekvent återkommande del av Nex Machina. Även om jag tilldelades 99 försök i början av min första genomspelning, blev jag minst sagt lite kallsvettig efter att 42 av dem gått åt under en och samma bosstrid.

Svårighetsgraden är med andra ord skyhög och oförlåtande. Men den påverkar aldrig min upplevelse negativt, snarare tvärt om. De allra svåraste partierna bjuder nämligen på en härlig adrenalinkick och känns oerhört belönande när jag väl lyckas ta mig förbi dem. Dessutom är spelet utformat med återkommande dödsfall i åtanke, så precis som i Super Meat Boy, hinner protagonisten återuppväckas på nolltid efter varje misslyckande.

Utöver begäret att jaga placeringar på topplistan för bästa poäng, innehåller varje bana mängder av små hemligheter i stil med dolda bonusrum och gömda människor som behöver räddas. Omspelningsvärdet ökar ytterligare tack vare markant högre svårighetsgrader och specialuppdrag som varar mellan allt från fyra till femton minuter. De sistnämnda utspelas på samma banor som i huvudkampanjen, men innehåller nya regler i stil med stressiga tidsbegränsningar eller att allt i spelet rör sig mycket snabbare än normalt.

Att ställa sig i mitten av det här var en strålande idé.

Specialuppdragen är tyvärr ganska få till antalet, vilket är synd då de är min favoritdel av spelet. Det välpolerade samarbetsläget för två spelare i samma rum är riktigt kul, men jag saknar någon form av flerspelarläge över nätet. Sett till hur Housmarque behandlat sina tidigare spel är det ingen omöjlighet att dessa önskemål kan infrias i kommande uppdateringar. Både Alienation och Resogun har fått nya samarbetslägen och extrauppdrag genom gratis uppdateringar historiskt sett, men det är inget jag räknar med till den här titeln.

Oavsett om mina förhoppningar på extramaterial infrias eller ej, är Nex Machina i sitt nuvarande skick äkta arkadglädje i dess renaste form. Det är en smickrande hyllning till den gamla skolans arkadspel utan att kännas det minsta omodernt, och det är en lika lyckad vidareutveckling av klassiker som Robotron: 2084 som Pac-Man Championship Edition DX är av original-Pac-Man.

Ett svar
  1. Die Monger Thomas

Kommentera