Recension: NBA 2K19 [PS4]

2K Sports har länge stoltserat ganska ohotat med det bästa basketspelet på marknaden, och inte bara på grund av att Electronic Arts har haft otroligt svårt att finna tillbaka till en vettig nivå i deras konkurrerande serie. Produktionsvärdena har varit NBA 2K-seriens signum under hela konsolgenerationen, men under förra året började det synas spår av stiltje.

Detta tillsammans med en kolossal satsning på extrema mikrotransaktioner och det tveksamma beslutet att sätta en person på omslaget som hävdar att Jorden är platt skapade en slutprodukt som inte var helt solid.

Inför årets upplaga bedyrade dock utvecklarna att även om mikrotransaktionerna fortfarande finns där, så ska det vara betydligt lättare att klara sig utan dem. Dessvärre har dessa löften inte riktigt infriats till den nivå som jag anser vara realistisk. Under den ganska omfattande prologen till myPlayer-läget lyckades jag ta mig från startnivån 60 till 62, och då är det tänkt att jag ska börja tävla mot spelare på NBA-nivå.

LeBron har funnit nyckeln till framgång. Skräm bort alla försvarare.

Jag inser att det ska vara utmanande att stiga i graderna för att hålla kvar mig som spelare så länge som möjligt, men med tanke på hur många gånger jag slussas till förslag om köp av den virtuella valutan, känns det som att det finns en lite smutsigare baktanke här. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur lång tid det skulle ta att nå toppnivån 99 utan att lägga extra pengar på det.

Med detta sagt är det övriga spelet fortfarande underhållande och fängslande, även om det fortfarande gör ett lite dåligt jobb med att förklara koncept för folk som inte redan är basketfrälsta. Målgruppen är ju förstås oftast insatta i grunderna, men det skadar ju faktiskt inte att bredda sig ibland, då det inte skulle påverka det redan befintliga djupet.

Här och var börjar en del skavanker i animationerna uppenbara sig och spelmotorn börjar visa sin ålder. Det är rimligt att anta att de har något mer omfattande på gång i rockärmen när generationsskiftet för konsoler börjar närma sig, men det är emellanåt uppenbart att spelet inte är det grafiska flaggskepp det en gång var.

Det finns en hel hög med spellägen i vanlig ordning, och årets berättelse i myPlayer-läget är faktiskt en av de intressantare jag har upplevt på ett tag. Du axlar rollen som AI, som är en ung och lovande spelare, men som inte lyckades bli draftad. Istället får han ta den långa, hårda vägen genom den kinesiska basketligan där han sakta men säkert börja inse att hans egoistiska inställning har ställt många hinder i vägen för honom på väg mot toppen.

Det är långt ifrån prisvinnande berättelsematerial, men det är en relativt välberättad och välspelad historia där vi bland annat får se Hollywood-namn som Michael Rapaport och Haley Joel Osment.

Var är näsan? DÄR är näsan!

Där NBA 2K-serien fortsätter att briljera är på den ljudmässiga presentationen. Arenastämningen är total, och följer matchtemperaturen på ett briljant vis. Lägg därefter till ytterligare ett år av lysande kommentatorer som lyckas fånga matchens huvudsakliga händelser på ett naturligt sätt, och emellanåt låter som en riktig konversation gör.

Extra bonus går till att utvecklarna fortfarande gör de fantastiskt fåniga matchintroduktionerna med Shaquille O’Neal, Kenny Smith och Ernie Johnson. De balanserar på en fin linje mellan idioti och underbar humor, och lyckas landa rätt i de flesta fall.

Precis som förra året är det svårt att sammanfatta denna produkt, då den i grund och botten erbjuder en bra spelupplevelse. Men när det samtidigt finns en aktivt spelarfientlig faktor i spelet som hindrar dina framsteg bakom en betalvägg går det inte att fullt ut rekommendera spelet.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.