Recension: My Brother Rabbit [PS4]

Jag har spelat igenom de flesta av Artifex Mundis titlar under de senaste åren. Förutom möjligheten att kamma hem enkla platinatroféer erbjuder titlarna även ett tillbakalutat nöje i spelupplevelserna, där jag ska leta dolda ting och lösa enkla pussel. Med en alldeles lagom spellängd och relativt tilltalande berättelser faller deras verk mig på läppen när jag har lust att koppla av lite grann.

Under de senare tillfällena då jag spelat dessa spel, har jag däremot önskat mig en lite större variation, eller åtminstone ett mer varierat spelsätt och med My Brother Rabbit har den polska spelutvecklaren hörsammat mina böner. Frågan är bara om denna titel går lite för långt från den välanvända mallen.

I berättelsen får vi följa en familj vars yngsta medlem blir svårt sjuk och behöver omfattande vård för att överleva. Den sjuka flickans bror står hjälplös och tittar på när hans älskade syster förs till sjukhus. Snart bestämmer han sig dock för att ta saken i egna händer och söker obeprövade vägar för att hjälpa sitt syskon. Hans vilda fantasi tar dem på ett makalöst äventyr för att lindra sorg och smärta, men kanske också för att finna ett botemedel för hennes sjukdom?

Hur många ballonger hittar du i bilden?

Hur många ballonger hittar du i bilden?

Tidigare spel i utvecklarens portfölj har varit ganska lika när det kommer till det grafiska; vackra och fantasifulla målningar av mystiska miljöer som har varit ganska mörka. I och med My Brother Rabbit ställs dock det estetiska på sitt huvud och levererar en, visuellt sett, smått galen värld i en Dali-inspirerad surrealistisk upplevelse.

Paletten har bytts från dassiga, mörka toner till rena färgexplosioner, vilka i kombination med de skruvade miljöer som erbjuds känns träffsäkert och nytänkande. Men studion nöjer sig inte med att ändra det visuella utan har dessutom kastat bort det traditionella läget att leta dolda föremål i en fullsmockad bild. Eller lite grann i alla fall.

Själva utmaningen att hitta gömda ting finns faktiskt kvar, även om den känns påtagligt annorlunda denna gång. Det gäller nämligen att hitta en väg framåt, och självklart blockeras denna av ett pussel som måste lösas och för att kunna göra det måste jag hitta ett antal dolda föremål som är spridda över ett antal bilder. Jag fastnar omgående för detta koncept och granskar noggrant bilderna på varje nivå för att hitta allt.

Jag lovar att ge dig en glass när jag har hittat myntet som är låst bakom ett pussel!

Jag lovar att ge dig en glass när jag har hittat myntet som är låst bakom ett pussel!

När jag har funnit sakerna som behövs introduceras jag för olika simpla pussel, vilka känns lite som en pyttipanna innehållande Artifex Mundis välbeprövade knep och knåp. Inga av dessa utmaningar känns dock oöverkomlig, utan snarare lite väl enkla. Njutningen i att flacka fram och tillbaka för att hitta dolda ting avtar också ganska snabbt och byts istället till en smått frustrerande känsla där jag febrilt klickar över hela bilden för att till exempel hitta den där sista flugsvampen.

På det stora hela är jag nöjd över den visuella förändring som jag upplever i My Brother Rabbit och berättelsen känns verkligen gripande, trots att den utspelar sig helt utan dialog på något sätt. Men eftersom jag verkligen trivdes med det gamla upplägget att leta efter gömda saker, känner jag att det saknas något vitalt i denna titel. Men den som vågar, vinner och jag trivs faktiskt väldigt väl i upplevelsen som sådan. Jag hoppas att studion fortsätter att utveckla framtida upplevelser i samma riktning, men inkluderar de klassiska momenten, åtminstone till viss del.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.