Recension: Middle-earth: Shadow of War [PS4]

Middle-earth: Shadow of War är en direkt uppföljare till överraskningssuccén Middle-earth: Shadow of Mordor (9/10) från 2014. Utbygdsjägaren Talion och spöket från alvsmeden Celebrimbor är tillbaka och den här gången är de inte ute efter mörkrets löjtnanter, utan självaste Sauron. Trots att det är en direkt fortsättning så kan du ändå avnjuta del två utan att ha spelat ettan.

Celebrimbor har skapat ännu en ring som de ska använda för att besegra Mordors mörker och även om det finns en glapp på 60 år mellan Bilbo och Härskarringen, så borde existensen av denna ring också ha nämnts någonstans kan jag tycka. Detta gör att berättelsen i sig tappar trovärdighet hos mig och trots både spänning, överraskningar och stor inspiration från Sagan om Ringen-filmerna får jag mer en känsla av generisk fantasy.

Mitt i allt mörker och elände dyker det ibland upp ljusglimtar

Spelets kärna är ett actionrollspel i en öppen värld med mängder av uppdrag att utföra och mål att uppfylla. Till en början överväldigas jag nästan av alla symboler på kartan, men jag lär mig snabbt vilka saker jag ska prioritera. Utkikstornen känns som plockade från Assassin’s Creed-serien och låser upp en snabbresepunkt samt ger mig möjligheten att märka ut samlarobjekt på kartan. Samlarobjekten är en annan sak som jag prioriterar då de ger bra belöningar i form både färdighetspoäng och ädelstenar som används för att uppgradera min utrustning.

Stridssystemet känns som en karbonkopia av Freeflow-striderna i Arkham-serien, och det menar jag på ett bra sätt. Striderna består ofta av ett tiotal motståndare och systemet tillåter ett otroligt skönt tempo utan att jag tappar kontrollen. Många av färdigheterna jag låser upp ger fördelar i striderna och emellanåt känner jag mig oövervinnerlig, tills jag plockas ned på jorden igen av någon kapten med en särdeles elak specialförmåga.

Alla dessa val, smyga mig på dem, skjuta dem med pilbågen eller bara in och hugga med svärdet?

Det innovativa Nemesis-systemet från föregångaren är tillbaka och har dessutom utökats. Systemet innebär att dina fiender lär sig dina trick och anpassar sig efter dem, de kan gå upp i nivå av egna aktiviteter och de kommer ihåg allt. Lyckas de döda dig kommer de att prata om det nästa gång ni möts och de kommer att försöka använda samma taktik som har haft bevisad framgång.

Du bygger också en egen armé av orcher som du kan använda för att anfalla eller försvara fort. En av nyheterna är ett flerspelarläge där du kan attackera andra spelares fort, antingen på skoj eller i ett rankingsystem. En mindre smickrande nyhet är kistor som kan köpas för riktiga pengar och som innehåller utrustning, tillfälliga uppgraderingar för dina trupper eller nya följeslagare till din armé.

Orchledarna du möter är välgjorda och har ofta några välskrivna förolämpningar i bagaget. Det roligaste är när jag tvingats fly eller dödats av dem och att de vid nästa konfrontation känner sig otroligt överlägsna och hånar mig vitt och brett.

Midgårdsselfie

Många av målen på kartan handlar just om att hitta och besegra officerare i Saurons armé och variationen hos motståndet kräver att jag anpassar min taktik inför varje möte. Det går inte att klara spelet genom att endast hamra på attackknappen, utan jag måste använda motståndets svagheter och hitta någon förmåga som fungerar väl.

Om jag bortser från logiska luckor i berättelsen och att Monolith varit lite fega när det kommer till att förnya serien, är Middle-earth: Shadow of Mordor ett fantastiskt bra actionspel. Det lever absolut upp till mina högt ställda förväntningar och är för mig en värdig uppföljare.

Kommentera