Recension: Megaton Rainfall [PS4, PSVR]

Drömmen om att ikläda sig rollen av en superhjälte är nog något som står högt upp på önskelistan hos en hel del människor. Känslan av att kunna svinga sig fram genom en stad eller rädda medborgare från en säker död har vi redan kunnat njuta av i VR tack vare titlarna Batman: Arkham VR och Spider-Man: Homecoming.

Har du däremot fått nog av spandexdräkter och skurkar ur serietidningar, levererar Pentadimensional Games något i en annorlunda smak. Med en berättelse som är tunnare än toalettpapper väljer studion istället att fokusera helt och hållet på den aktiva hjälteupplevelsen, både till PlayStation 4 och PlayStation VR.

Om jag kunnat se detta från Tenpenny Tower, hade jag fått en trofé. Men det är ju ett annat Megaton...

Om jag kunnat se detta från Tenpenny Tower, hade jag fått en trofé. Men det är ju ett annat Megaton…

Protagonisten har inte något namn, utan kallas rätt och slätt ”Min avkomma” av den gudsliknande rösten som är spelets berättare och tillika utdelare av nya krafter. Rösten berättar hur min superhjälte ska röra på sig när han flyger, och lär även ut hur nya förmågor ska användas på bästa sätt.

Hjälten liknas enklast vid en variant av Stålmannen när det gäller förmågan att tåla hur mycket stryk som helst, flyga snabbare än ljudet och färdas ut i rymden utan luft. Andra färdigheter som till exempel att skjuta kulblixtar ur nävarna och få föremål att sväva läggs också till arsenalen efter ett tag.

Känslan av att flyga runt jorden är till en början helt oslagbar i VR. Att lyfta från marken, sätta fart mot himlen och pressa sig igenom molntäcken känns fantastiskt och förstärks ytterligare av den luftiga technomusiken som startar när min imaginära mantel börjar fladdra. Dock upprepar sig samma procedur efter varje uppdrag och upplevelsen mattas av varje gång tills den till slut försvinner nästan helt.

Uppdragen består i att rädda världens städer från en invaderande styrka av utomjordingar som är av varierande karaktär. Även om fienderna ser olika ut och beter sig helt annorlunda, har de allihop ett gemensamt mål; att förstöra så många städer som möjligt och sakta utrota mänskligheten. Trots att vår hjälten är osårbar, misslyckas uppdragen om utomjordingarna lyckas ta kål på ett visst antal oskyldiga människor.

Ät min kulblixt, din elaka marsian. Eller vad du nu är för något.

Ät min kulblixt, din elaka marsian! Eller vad du nu är för något.

Till en början är striderna enkla och underhållande, men ju längre in i spelet jag kommer desto svårare blir det att attackera rätt sorts fiende på rätt sätt. Här kommer VR-implementeringen till korta då det är viktigt att träffa rätt och att ha koll på omgivningen. Själva siktandet sker genom att titta på målet som ska attackeras, och sedan använda rätt färdighet. Höger styrspak flyttar bilden 45 grader åt valt håll och tyvärr blir styrsättet bara desorienterande, speciellt i intensiva strider. I de senare uppdragen har jag inget val, utan jag måste ta av mig mitt headset och istället köra spelet på min skärm, vilket ger mig betydligt mer kontroll över striderna.

På pappret och i de initiala sekvenserna, briljerar Megaton Rainfall med känslan av att vara en superhjälte på riktigt, men övergår efter ett tag i frustration och likgiltighet för mig. Att spelet dessutom har hängt sig riktigt ordentligt i varje spelomgång, gör inte heller underverk för upplevelsen.

Det låga priset och det faktum att det inte går att få för många superhjälte-upplevelser levererat via VR, gör dock att jag kan rekommendera det för ägare av PlayStation VR som är sugna på den här typen av äventyr.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.