Recension: Max: The Curse of Brotherhood [PS4]

På senare år händer det tyvärr mer och mer sällan att jag överraskas av spel, då både nyhetsbevakning och mitt intresse gör att jag oftast har ganska bra koll på spel när de dyker upp. Max: The Curse of Brotherhood bryter trots allt trenden och lyckas charma mig totalt efter att ha varit på förhand okänt för mig.

Jag förvånas när jag läser att spelet ursprungligen släpptes 2013 på en konkurrerande plattform, då både grafik och spelupplägg känns fräscha och moderna. När introfilmen spelas går tankarna direkt till en Pixar-film med sin färgglada presentation och lite plastiga känsla, även om jag samtidigt får en förnimmelse av att det är ett barnspel.

Tänk snabbt eller gå ett våldsamt öde till mötes

Lyckligtvis är mina ursprungliga misstankar felaktiga, och bakom fasaden döljer sig ett utmanande pusselspel med både klurig och rolig problemlösning. Initialt känns det som ett plattformsspel där god tajming är den viktigaste egenskapen, men ganska snart beväpnas du med en magisk penna som får krafter att påverka omgivningen. Under spelets gång kan den skapa hjälpmedel baserat på de klassiska elementen jord, luft, eld och vatten. Även gravitationen spelar en viktig roll, då Max både glider, hoppar och svingar sig fram.

Här visar sig dock en av spelets svaga sidor, då fysikmotorn ibland känns felkalibrerad. Till exempel känns trädgrenarna alldeles för tunga och det händer att jag fastnar under dem, och lianerna svänger och ringlar sig på konstiga sätt. Det finns också några ställen där kanten på plattformarna blir otydliga och jag frustreras av onödiga dödsfall där jag hoppar för tidigt eller för sent på grund av detta. På det stora hela är det dock små irritationsmoment som på intet sätt förstör den positiva helhetsupplevelsen.

Detta gigantiska monster för tankarna till klassikern Rampage.

De pusseltunga banorna överglänser plattformsmomenten och ställena där spelet stannar upp och erbjuder en rejäl tankenöt är i mina ögon dess absolut största styrka. De större pusslen som kräver både tankekraft, koordination och tajming är mina favoriter. När jag klarar ett parti där jag knyter lianer i grenar, klipper lianen i rätt ände och flyger fram med hjälp av vattenfontäner slutar det ofta i kombinerade aha-upplevelser och glädjeutbrott. De mest frustrerande banorna är när jag jagas av ett monster eller lava och jag får spela om tills jag har lärt mig banan och byggt upp mitt muskelminne.

Spelet bjuder på omväxlande miljöer från öknar och sankmarker till grottor och slott med mekaniska konstruktioner. Utvecklarna låter mig upptäcka vad jag kan interagera med och hur jag ska ta mig vidare utan att leda mig med uppenbara ledtrådar eller överdrivna hjälprutor. Berättelsen tar föredömligt lite plats och låter spelglädjen tala för sig själv.

I sina bästa stunder får Max: The Curse of Brotherhood mig att tänka på både Limbo och Crash Bandicoot och jag håller det som en av årets största positiva överraskning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.