Recension: Mass Effect: Andromeda [PS4]

Under förra konsolgenerationen fanns det ganska få spel som kunde mäta sig med den upplevelse som Mass Effect-trilogin erbjöd. Det var ett mastigt rymdepos som innefattade allt från den klassiska hjältesagan till djuplodande politiska frågor, och inte minst karaktärer som kändes levande.

Att skapa en uppföljare till detta är förstås en monumental uppgift, och jag medger att jag hade en liten portion skepsis med mig från början. Det kändes inte riktigt som att själva spelet visades upp förrän ganska sent i utvecklingen, och det reste några varningsflagg för mig.

Som undertiteln antyder, utspelar sig Mass Effect: Andromeda i en helt annan galax jämfört med originaltrilogin. Medan Shepard har fullt upp med att rädda Vintergatan har en organisation vid namn Andromeda Initative fäst blicken på vår granngalax. Där hoppas de att det ska finnas nya ställen att kolonisera, och efter noggrann observation har de lyckats hitta ett antal planeter som passar in på de egenskaper som behövs för att kunna överleva.

Det är dock ganska långt till Andromeda-galaxen, och resan är så pass resurskrävande att det inte finns marginal för en returresa om saker går åt skogen. Lite drygt 600 år efter avresan från Vintergatan börjar folk väckas från kryosömnen, och destinationen är inom räckhåll.

Jag tror nog att jag gillar Normandy bättre än Tempest, men Nomad är åtminstone en betydligt förbättrad Mako.

Det visar sig dock att informationen som projektet baserades på inte riktigt stämde, då inga av planeterna är speciellt gästvänliga. Som om detta inte var nog stöter rymdresenärerna även på en väldigt aggressiv ras som heter kett, vilka terroriserar området genom att antingen kidnappa folk eller helt sonika utrota motståndet. Det är med andra ord ingen enkel uppgift som läggs i protagonisten Ryders knä, men i rollen som Pathfinder är det upp till dig att se till att finna en lösning.

I likhet med första spelet i serien finns det ett prologuppdrag som mest är designat för att lära dig grunderna, och det är inte speciellt väldesignat. Miljöerna är ganska tråkiga, och det hela känns som en korridor med ett fåtal sidospår. Lyckligtvis öppnas spelet upp markant efter denna sekvens, och du får möjlighet att utforska stora öppna ytor i betydligt mer intressanta miljöer. På varje huvudplanet leder uppdragen till att du förbättrar de till en början ogästvänliga förhållandena successivt, för att till slut möjliggöra etableringen av en utpost där. Det är en utveckling som känns tillfredsställande, och det gör att flera av sidouppdragen hänger ihop med det stora hela.

Det finns massor av saker att göra på planeterna du kan besöka, och ibland känns det något överväldigande. När du har kommit förbi en specifik del av berättelsen, öppnas det upp för en flodvåg av sidouppdrag som kan framkalla drunkningskänslor hos även den mest rutinerade rollspelaren. Lyckligtvis rangordnas uppdragen på ett ganska smart vis i loggen, och du kan snabbt se vad som är berättelseuppdrag eller lojalitetsuppdrag som troligtvis kommer att resultera i intressanta berättelser.

Peebee är hela tiden en frisk fläkt, och min favorit bland de nya följeslagarna.

Något som oroade mig innan lanseringen var att striderna såg väldigt actionfokuserade ut, och jag var rädd att utvecklarna skulle tappa rollspelsgrunden helt. Så är dock inte fallet. Det är definitivt ett snabbare spel, och din karaktär är mer mobil, men det är i slutänden bara ett plus för spelet. Striderna är bitvis riktigt underhållande när du börjar låsa upp färdigheter och lär dig kombinera dem med den nya, förbättrade rörligheten. Jag är dock inte speciellt förtjust i det dynamiska cover-systemet. Jag vill hellre kunna trycka på en knapp för att ta skydd bakom något istället för att vara osäker på om jag är bakom skydd eller ej.

Karaktärsgalleriet är generellt sett ganska bra, både bland dina följeslagare och övriga roller. Precis som i de tidigare spelen tillbringas mycket tid mellan uppdragen ombord på ditt rymdskepp där du lär känna dina kompanjoner. Det finns både charm, djup och en gnutta humor hos samtliga karaktärer, vilket gör att de känns levande och intressanta. En snygg detalj är att det går att höra dialog mellan de olika följeslagarna när du vandrar runt i skeppet också, och den interaktionen är väldigt välkommen.

Det var inte direkt någon paradisplanet som Andromeda Initiative valde ut som nytt hem.

Inför lanseringen uppmärksammades spelet för en del grafikbrister, i synnerhet på animationsfronten. Det stämmer i många fall att rörelser ser styltiga ut och att ansikten är lite livlösa, men kan jag inte påstå att det har påverkat min förmåga att avnjuta spelet en enda gång under de dryga 40 timmar jag har hittills lagt på det. Prestandan är inte heller på topp alltid, men det har väldigt sällan påverkat de relativt snabba och actionfyllda striderna.

Mass Effect: Andromeda är ett spel som har slukat min tid som få andra spel har gjort, men det finns definitivt en del problem som måste åtgärdas i en uppföljare. Jämfört med originalspelet känns det en aning tunt om jag tittar på den övergripande berättelsen. Det finns inte tillräckligt många nya raser eller politiska intriger för att det ska kännas som att jag är i en helt ny galax. Överlag känns det dessutom lite tomt när det kommer till bakgrundshistorien. Men det som finns där har lyckats fängsla mig rejält under den senaste veckan, och kommer att hålla fast mig ett bra tag framöver.

Ett svar
  1. Quint Quint

Kommentera