Recension: Mary Skelter: Nightmares [Vita]

När Sony successivt minskat sitt stöd för PlayStation Vita här i västvärlden, har de japanska spelbolagen visat vägen och fortsätter att ge ut lite smalare titlar som jag tacksamt tar emot. Mary Skelter: Nightmares är bra exempel på ett spel i detta sällskap; i grund och botten en traditionell grottkrypare, men som lyckas tänja på gränserna för genren.

Premissen för spelet är riktigt konstig, även i japanska mått. Huvudpersonerna Jack och Alice hålls fångna och torteras i ett underjordiskt, levande fängelse där monster frodas. Tortyren består av att de bland annat tvingas slicka monsterblod från väggarna. Redan i början av spelet rynkar jag pannan åt denna extremt udda företeelse, men fortsätter spela trots stor skepsis.

Stridsmenyn, vänj dig vid den vyn

När Rödluvan plötsligt dyker upp och fritar protagonisterna och förklarar att det finns en motståndsrörelse inuti fängelset vill jag nästan lägga ifrån mig spelet och begrava mitt ansikte i händerna. Men när de initiala känslorna lagt sig och Snövit och Törnrosa anslutit till äventyrargruppen finner jag en traditionell grottkrypare med oväntat stort djup i strids- och färdighetssystemen.

Likt Final Fantasy Tactics finns ett yrkessystem där du kan låsa upp färdigheter i olika yrken och forma din grupp som du vill ha den. Lägg till det ett omfattande utrustningssystem, specialattacker och miljöbonusar så har du ett mer komplext system än vad jag har sett i någon annan grottkrypare.

Händelserna mellan äventyren bjuder på gedigen läsning

Faktum är att systemet kompletterar upptäckarlusten på ett perfekt sätt och jag har otroligt svårt att lägga ifrån mig min Vita. Viljan att ”bara klara ett uppdrag till” eller ”bara ta mig igenom ytterligare en karta” tar ofta överhanden och en planerad kort session blir ofta väldigt lång. Svårighetsnivån stegrar också brant, särskilt i bosstriderna, och utmaningen tillsammans med irritationen att tvingas se game over-skärmen om och om igen peppar mig att nöta några nivåer till och försöka igen.

Grundstommen i spelet är kartläggandet av grottsystemen och berättelsen har bitvis så mycket text att det känns som en interaktiv roman. Lägg därefter till några enkla pussel, gåvosystem med affektionsnivåer och minispel så känns helheten emellanåt lite spretig, något som gör att ofta känner jag mig sugen att hoppa över delar av den halvkassa dialogen. Men jag förlåter spretigheten då kärnan är såpass bra som den är.

Utforskarläget, med den oumbärliga minikartan

Minispelet där de kvinnliga huvudpersonerna står halvnakna i utmanande poser och du ska gnugga på pekskärmen är inte bara pinsamt, utan även äckligt då huvudpersonen Jack ska smeta ut sitt blod över tjejerna för att rena dem från korruption. Det momentet är fullkomligt onödigt för spelupplevelsen och det enda positiva är att det räcker med att du klarar scenen en gång.

Trots sina svagheter är Mary Skelter: Nightmares ett otroligt roligt spel som flyttar fram gränsen för hur en grottkrypare ska se ut. Om du liksom jag brinner för att besöka varje ruta på banan och komplettera kartan, har du många roliga timmar framför dig.

Kommentera