Recension: Mages of Mystralia [PS4]

När Mages of Mystralia dök upp på redaktionen var det ett spel jag inte hade hört talas om tidigare, men en snabb sökning på nätet charmade mig och jag tog mig an det med stor entusiasm. I grund och botten är det ett actionrollspel där du axlar rollen som Zia, en ung, nykläckt trollkarl som av misstag har bränt ned sitt hem. Din arsenal består av fyra trollformler som under spelets gång kan förändras och förstärkas genom att applicera runor eller byta grundelementet.

Spelets berättelse är en allegori om rasism, där folk är rädda för magiker och de har landsförvisats. Zia tas snabbt upp i ett hemligt sällskap av trollkarlar som hjälps åt att bekämpa hot mot världen i smyg, då de skulle jagas om de blev upptäckta.

Skogsvålnaden bor i hjärtat av träskmarken

Från början är dina fyra trollformler ganska simpla där du kan tända en eld, skapa en platta av is, en sköld av jord och attackera med en blixt. Ganska snart får du din första runa som kan användas för att anpassa din magi. Applicerar du exempelvis förflyttning på din eld skjuter du ett eldklot och på isplattan så skapas en isbro. Världen är uppbyggd så att du måste ha vissa runor för att låsa upp platser och i slutet av spelet har jag vansinnigt kul med att tillverka komplexa trollformler som effektivt besegrar mina fiender.

Världen är förhållandevis liten, men fullkomligt sprudlar av skrymslen och vrår att upptäcka och pussel att knäcka. Dessa utmaningar kräver att jag bygger specifika trollformler för att klara dem och är otroligt väldesignade och prövar både min kreativitet och koordination.

Direkt när spelet börjar är mitt första intryck att grafiken är ful och känns som ett spel från förra generationens konsoler, men variationen i miljöerna och den enorma mysfaktorn får mig att successivt ändra åsikt.

Striderna är ganska enkla och variationen av antalet fiendetyper är ytterst begränsad. Dessutom är alla monster tillbaka när du återvänder till områden och den enda räddningen är att du hela tiden kan bygga mer kraftfulla trollformler som förenklar striderna. Bossarna är också relativt simpla jämfört med andra spel i samma genre, men är intelligent utformade där du ofta måste hitta rätt trollformel eller teknik för att besegra dem.

I slutet av spelet får mina trollformler nästan ett eget liv där de replikeras när de träffar en fiende

Överlag får du väldigt lite hjälp med hur du skall lösa specifika problem, där det mest extrema blir uppdragssystemet. Om du får en uppgift av någon i världen måste du lägga det på minnet, eftersom det inte finns något sätt att se dina uppdrag annat än att prata med personen igen och då få något kryptiskt som ”hur går det med högaffeln?”. Detta designval gör att spelet lämpar sig illa att spela i små portioner under en längre tid.

Ett annat smärre irritationsmoment är långa laddningstider och att jag måste trycka på X när spelet laddad färdigt ett område. Dessutom blir bildfrekvensen pinsamt låg i slutet av spelet när min värstingtrollformel fyller skärmen av attackeffekter och jag får nästintill ett stillbildscollage.

Normalt brukar jag föredra menybaserade rollspel framför actionrollspel, men det händer att jag blir helt uppslukad i spel som Faery Tale Adventure på Amiga eller Alundra på PlayStation. Mages of Mystralia ansluter sig till den skaran och faktum är att jag hittat alla hemligheter och fått platinatrofén innan jag skriver mina omdömen här. Skavankerna är dock överkomliga och charmen i världen och det unika magisystemet får mig helt såld och gillar du den här typen av spel är det en pärla du inte får missa!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.