Recension: Mafia III [PS4]

Sumpmarksblues, snusktidningar och jazztobak. Open World-genren blir svängigare än någonsin tidigare i Mafia-spelens tredje inkarnation. Tyvärr lider spelet bitvis brölpubertalt innehåll och bristen på humor blir tröttsam.

Lincoln Clay kommer hem till New Bordeaux, en fiktiv stad starkt influerad av New Orleans, efter sin senaste vända i Vietnam. Han har uppenbarligen inte haft den lättaste av uppväxter och har inga problem med att agera högra hand till en av stadens mindre maffiabossar. Men alla är inte lika nöjda med status quo och Clay finner sig plötsligt i en helt ny situation där han måste lita på sin erfarenhet i fält under klättringen mot toppen av den undre världen.

New Bordeaux är en levande stad, den når nästan samma nivå som San Andreas eller de olika städerna i The Witcher 3: Wild Hunt (9/10). Invånarna diskuterar både lokala händelser och nationella angelägenheter på ett naturligt sätt. Känslan av realism förstärks av välregisserade radiokanaler och ett detaljrikt vädersystem. Men den största anledningen till att jag sugs tillbaka in i spelet är musiken.

Kulregn över New Bordeaux

Kulregn över New Bordeaux

För mig med så kallad gubbsmak när det gäller musik (jag anser att konstformen populärmusik nådde sin topp mot slutet av 60-talet), är denna låtsamling närmast perfekt. Låtarna hämtas från en massa olika genrer; allt från hetsig redneckrock till långsam bayou-blues. Flera gånger åker jag ett eller två kvarter längre än jag behöver och bara njuter av de fantastiska låtarna.

Över 100 sånglicenser skryter spelbolaget med, men det är inte kvantiteten, utan kvaliteten jag är mest imponerad av. Många självklara hits trängs förstås i radion, men också en hel del mindre kända låtar – när jag klev in i en yoghurtrosa Volkswagen-bubbla med bagage surrad på taket och första stroferna av Roger Millers “King of the Road” flödade ur bilradion, blev jag nästan fnittrig av förtjusning.

En annan sak jag verkligen gillar är att vapnen är väldigt realistiska, framför allt vad gäller träffbilder och skadeverkan. Huvudskott sänker nästan alla motståndare på första försöket, även i de mindre kalibrarna, något som visserligen slår åt båda hållen. Höftskjutande utan plan, trots att Lincoln i övrigt är en hybrid av John Rambo och Travis Bickle, rekommenderas icke.

Spelets berättartekniska upplägg är också berömvärt. Olika ögonvittnen berättar flera årtionden senare om Clays framfart. Känslan av en dokumentärserie i “true crime”-genren är påtaglig. I övrigt är influenserna från Martin Scorsese, Brian De Palma och Francis Ford Coppola mycket tydliga.

Tre klyshor och ett överkokt rötägg.

Tre klyshor och ett överkokt rötägg.

Tyvärr är inte persongalleriet lika imponerande. Klyschorna haglar och även om röstskådespelet och animationerna håller hög klass hjälper det inte när manuset i det hela är både överkokt och banalt. Det irländska fyllot, den hetsiga voodoo-haitiern och slemmiga italienaren dyker alla upp. Försöket till psykologiskt djup genom att både leverera tvivel hos karaktärerna och oväntat många känslomässiga scener faller helt platt när i princip alla karaktärer i spelet är blodtörstigt mordiska på (och ofta över) gränsen till det psykotiska. Dessutom är de med ett undantag totalt befriade från naturlig charm. Det finns troligen fler tortyrscener än genuint roliga skämt i spelet.

Allra värst är Lincoln själv. Visserligen förstår jag hans hämndlystnad baserat på händelserna i början av spelet. Men jag tröttnar snabbt på hans buffliga machostil och tappar sympatin för hans kamp och fokuserar istället på spelmekaniken och tidigare nämnda musikkatalog.

En intressant aspekt är spelets avsaknad av snabbresesystem. Normalt sett alltid nyttjar jag alltid dessa, men här bryr jag mig inte alls. Staden känns inte heller oöverkomligt stor och jag har inga problem med en mindre värld där färder från punkt a till b, ytterst sällan överstiger fem minuters restid. Speciellt inte med den utsökta musiken i högtalarna.

mafia3_1

Ute å sladdar lite, till skön musik

Vad jag däremot blir rejält trött på är att spelet verkar vara utvecklat av en firma driven av reklambyråerna i Mad Men. Bara för att handlingen utspelar sig 1968 behöver inte spelet dela tidsålderns kvinnosyn. Två av spelets samlingsobjekt består av gamla Playboy-tidningar och nakenmålningar av yppiga damer; båda relativt harmlösa idag men samtidigt totalt onödiga. Det är också förbenat heteronormativt och exkluderande – varför kan jag inte få samla på Tom of Finland istället för Alberto Vargas? Sexism blir visserligen inte okej bara för att den slår åt båda hållen, men om den ska finnas med kan den i alla fall vara jämställd.

Avslutningsvis, har Mafia III fått en hel del kritik för sina många buggar. För mig har det dock endast hängt sig helt en gång och backspegeln fungerar felfritt ungefär 60 procent av tiden, men utöver det har jag inte stört mig på buggarna. Däremot kändes det som att flera timmar gick åt till nedladdning, installation och uppstart innan jag kunde börja testa spelet.

Mafia III har många höga toppar och en hel del riktiga lågvattenmärken. Fördelningen av erövrade territorier till mina underhuggare är intressant, långsam, systematisk förstörelse av brottssyndikat är tillfredsställande och flykt undan lagen genom sumpiga träsk mitt i natten enbart hjälpt av bilens framlyktor och stjärnhimlen är spännande. Dessutom vill jag påpeka att musiken är fantastiskt bra, om jag inte har sagt det tidigare.

Kommentera