Recension: Lost Sphear [PS4]

Även om det släpps många bra nya japanska rollspel drömmer sig många spelare tillbaka till SquareSofts storhetstid på 90-talet, som erbjöd mängder av klassiker vilka släpptes på Super Nintendo och PlayStation. Lost Sphear är en kärleksfull tillbakablick på den eran och lyckas riktigt bra med att både frammana nostalgiska känslor samt leverera en bra spelupplevelse.

Precis som genren förespråkar börjar spelet i en by på landsbygden där du bekantar dig med spelet protagonist, tonårspojken Kanata och hans vänner. Delar av världen börjar försvinna i vita områden av ingenting och ganska snart visar det sig att Kanata har förmågan att kanalisera minnen och återställa förlorade områden.

I japanska rollspel får du räkna med vildsvinsbossar med taggar på ryggen och tuppkam.

Både berättelsen, miljöer och spelbara karaktären som ansluter under spelets gång får mig att nicka och småle igenkännande, och i sina bästa stunder får spelet mig att minnas både Final Fantasy VII och Chrono Trigger. Bitvis känns berättelsen banal, men den lyckas ändå få mig att hålla intresset uppe. Tyvärr dras spelet med vissa tempoproblem och ibland känns det som om både dialoger och uppdrag är för utdragna. Det är lite för många transportsträckor där du måste springa en lång väg för att prata med någon, för att sedan springa tillbaka samma väg som du kom. Huvudberättelsen är tämligen linjär även om det lämnas utrymme för lite utforskande vid sidan om. Jag gillar det linjära upplägget i början då det får mig att fokusera på berättelsen.

Stridssystemet återupplivar de klassiska Active Time Battle-striderna där du får välja om du vill att tiden ska ticka på eller om spelet ska pausa och vänta medan du ger order. Magier tilldelas precis som utrustning och det känns både genomtänkt och varierande. Det som känns unikt är att striderna bjuder på förflyttning och karaktärerna med avståndsattacker kan positionera sig för att träffa flera fiender med en attack. Det finns inga slumpmässiga strider utan alla fiender syns på skärmen och låter dig försöka starta dem genom att du går in i ryggen på fienderna för att få den första attackrundan. Likt Xenogears får karaktärerna en bit in i spelet robotrustningar som kan frammanas med en knapptryckning under striderna, de är dock inte lika kraftfulla som i Xenogears.

Utsikten över rikets huvudstad är en mäktig syn.

Ett par timmar in i spelet stegrar svårighetsgraden markant. Jag ställs plötsligt inför en bosstrid som jag till en början inte trodde att jag kunde vinna. Det tog många försök innan jag lyckades besegra bossen, och under spelets gång har jag fått bekanta mig med förlustskärmen flertalet gånger.

Rent grafiskt känns miljöerna fina med detaljerade bakgrunder. Karaktärsdesignen lämnar dock lite att önska, även om jag tror att det är ett medvetet val för att jag ska tänka på äldre spel. Musiken är otroligt viktig för mig i rollspel, och här är den välkomponerad även om den i vissa områden blir väldigt enformig och bitvis till och med påfrestande för öronen.

På det hela taget känner jag mig positivt överraskad och tycker att Tokyo RPG Factory tar flera stora kliv i rätt riktning jämfört med deras första spel I am Setsuna (6/10). Gillar du japanska rollspel av den gamla skolan kan jag varmt rekommendera Lost Sphear.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.