Recension: Lost Dimension [PS3]

Världen är så gott som förlorad, människor jorden runt lider och dör – det kan snart inte bli värre. Då, mitt i mänsklighetens mörkaste stund, reser sig en enorm pelare ur marken. Detta torn huserar antagonisten ”The End”, mannen med spelhistoriens mest (?) passande namn. Han berättar att han tänker förgöra planeten vi bor på och det väldigt snart, redan om tretton dagar!

Min karaktär Sho Kasugai föddes med gåvan att se in i framtiden, en gåva som redan räddat livet på många människor. Nu har han kastats in i en brokig skara av karaktärer för att rädda jorden från en säker undergång – vi måste godta utmaningen att ta oss till toppen av tornet och förgöra ”The End”.

På slagfältet visar Lost Dimension snabbt upp ett spelsystem som jag saknat – ett aktivt, turordningsbaserat stridssystem som påminner väldigt mycket om det från Valkyria Chronicles. På spelplanen kan mina karaktärer förflytta sig ett bestämt antal steg och efter att mitt lag har flyttat är det fiendens tur. Positionering är viktigt och därför ser jag hela tiden till att analysera motståndarens drag och taktiker.

Efter ett tags förflyttning där jag försöker flankera fienden med mina agila gruppmedlemmar kommer till slut den ofrånkomliga sammanstötningen. Mina starka karaktärer med bra skyddsutrustning möter fienden öga mot öga, och medan slag utdelas flyttar sig mina smygare närmre. Min frontlinje får ta en del stryk men det tar inte lång tid innan fienden överrumplas bakifrån. Flanktruppen får stora fördelar av att anfalla när fienden är distraherad och snart är marken täckt av slarvsylta och järnskrot – en ljuvlig känsla!

Bara efter några nivåer upptäcker jag vilket härligt djup spelet har i striderna. Varje karaktär har sina specialförmågor som är effektiva mot en viss sorts motståndare; eld är bra mot mänskliga fiender medan magnetism verkar bra mot maskiner. Om jag behöver öka räckvidden på någon av mina lagkamrater kan jag dubbla hans eller hennes omgångar genom att offra någon annans.

Om det är något Lost Dimension snabbt lär mig, då är det att framgång kräver offer. Någon i min grupp är en förrädare, en niding som arbetar åt The End, och ganska snart ställs jag inför det svåra beslutet att offra denne för att vi ska kunna fortsätta vår kamp i tornet. Från att ha varit ett någorlunda glättigt och flamsigt science fiction-äventyr, svänger spelet plötsligt helt om och blir en visuell roman som handlar om tillit men också om förräderi.

Ett spel inuti spelet! Här får vi se gruppens tillit innan nästa radering av förrädare.

Mitt taktiska tänkande ställs nu inför en rejäl utmaning; jag måste dels vara taktisk i striderna men jag måste också tänka på hur jag ska behandla de andra i min grupp, hur jag ska förhålla mig till mina vänner. Det finns nämligen fler än en förrädare bland oss, förmodligen finns det inte många jag kan lita på!

Jag imponeras gång på gång över hur utvecklaren Lancarse lyckas vända och vrida på berättelsen för att jag ska fortsätta vara intresserad och förbluffad. Jag måste se till att umgås mycket med de personer i gruppen som jag tycker om – på så sätt stärker jag bandet mellan oss och ser till att de blir effektivare i striderna. Samtidigt måste jag hela tiden ifrågasätta vad som händer om det visar sig att personen som jag investerat mycket i är fienden. Förrädarna utplånas nämligen skoningslöst och deras utrustning, men framförallt deras specialförmågor, försvinner.

För varje våning vi klättrar blir utmaningarna större, samtidigt som storleken på min grupp minskar. Våra fallna kollegors förmågor kan vi visserligen återanvända i viss mån men deras svek bränner i oss. Ibland är jag dessutom inte säker på om vi valde rätt person när vi demokratiskt röstade fram nästa förrädare.

Lost Dimension briljerar när det väver ihop intriger och utvecklar karaktärer, det råder det ingen tvekan om. Det här är ett spel som kräver min uppmärksamhet i hela berättelsen – jag måste läsa igenom alla dialogrutor eftersom jag inte vill orsaka att fel person blir tillintetgjord. Rollspelsgrunden är solid och har allt jag kan förvänta mig när det kommer till nivåökningar, färdigheter och utrustningsval.

En bra positionerad grupp är A och O i Lost Dimension, här får fienden snart storstryk!

När det kommer till striderna tycker jag att de är väldigt tillfredsställande – det finns en god portion strategi i allt som sker på slagfältet men den håller sig på lagom nivå. De flesta uppdrag går dessutom att spela om igen för att samla erfarenhetspoäng eller pengar. Varje strid har olika värden som ska uppfyllas för att få en hög poäng när jag klarat dem, allt handlar inte om hur snabbt jag nedgör mina fiender utan ibland kan det exempelvis vara ett dolt föremål som ska hittas.

Vissa uppdrag drar iväg ordentligt i svårighetsgrad men lösningen är enkel; nöt några andra banor tills karaktärerna når högre nivå. Lost Dimension erbjuder en djup och intressant berättelse med många knepiga svängar, ett underbart stridssystem och många intressanta karaktärer.

Det är lite tråkigt att jag inte har hunnit nedgöra The End ännu, för han är en riktigt feg och irriterande motståndare. Men den tiden kommer, det kan du skriva upp!