Recension: Little Red Lie [PS4]

Är du redo för en resa in i mörk, mänsklig misär, dystopi och några rejäla käftsmällar med tillhörande smak av förakt för moderna individer? Isåfall kan du glädjas av att det nu finns ett spel just för dig i form av Little Red Lie. Will O’Neill är hjärnan bakom detta verk som ger en bländande insikt i depression, krossade livsöden och en förtroendeingivande analys av kommande samhällsproblem.

O’Neill ligger, inte helt oväntat, även bakom Actual Sunlight; spelet som låter spelaren ikläda sig rollen av en deprimerad och självmordsbenägen ung man. Det är med andra ord inga titlar som går att konsumera för skojs skull, utan istället kräver en hel del av mig som spelare.

I Little Red Lie får jag följa två individer som inte har något som helst med varandra att göra, och som dessutom befinner sig på två helt skilda delar av människospektrat. På ena sidan finner vi Sarah som kämpar livet ur sig för att försöka stödja sin familj. Hennes mor lider av MS och hennes syster, en före detta halvpopulär profil inom sociala media, är deprimerad eftersom hon blivit bortskämd hela livet och försöker bota sin existenskris genom överkonsumtion. Fadern i familjen gör så gott han kan för att alla ska ha det så bra som möjligt; ett hedervärt mål som visar sig vara helt omöjligt att uppnå.

I Dystopia är jag i alla fall säker. Det finns poliser på tunnelbanan.

I Dystopia är jag i alla fall säker. Det finns poliser på tunnelbanan.

På den andra sidan av spektrat finner vi Arthur Fox som är en vedervärdig mansgris, fullproppad av sjuka fördomar och en fasansfull syn på människor som är lägre ned på karriärsstegen än honom. Arthur lever i överflöd och frossar i dekadens oavsett namn; prostitution, alkohol och knark är en vanlig del av hans vardag och han njuter varje sekund av maktkänslan han får när han överdoserar synderna.

Det låter inte som någon trevlig upplevelse i skrift, och känslan jag bär med mig under tiden jag konsumerar denna berättelse är såklart allt annat än underhållande. Vad jag däremot upptäcker ganska snart är att de båda livsödena är otroligt välskrivna och verkliga. Även om jag personligen aldrig varit i närheten av den misär som återspeglas i titeln, berättas den på ett sätt som gör det lätt att känna igen sig på något sätt.

Själva manuset är också i det närmaste genialt. Under spelets gång får vi följa Arthurs förfall samtidigt som vi får uppleva det hopp som tänds inom Sarah när det är som allra sämst för henne. De båda ödeslinjerna visar helt olika trendkurvor och när de korsar varandra i det fiktiva diagram av känslor jag målat upp framför mig, uppstår något som nästan är magiskt. Det är nästan som att spelet har en balans som måste uppfyllas och där Arthurs olycka på något sätt föder Sarahs hopp och mod.

Nu är det fredagsmys!!!

Nu är det fredagsmys!!!

Detta är en upplevelse som jag uppskattar väldigt mycket när jag ser tillbaka på den. Under de kvällar jag har upplevt berättelsen har jag däremot inte njutit speciellt mycket, och inte bara för att ämnena som berörs är deprimerade. Titeln har två riktigt stora problem som tyvärr gnager i mig fortfarande och påverkar betyget drastiskt.

Little Red Lie lider dels av att det är alldeles för långt; upplevelsen som sträcker sig över cirka fem till sex timmar, hade mått mycket bättre av att vara hälften så lång. Under min andra sittning irriterar jag mig även på att jag hela tiden måste trycka på X för att läsa mer av texten till berättelsen. Visst skänker det en viss tyngd i berättelsen då pauserna är placerade på exakt rätt ställen i dialogerna – det ger mig en känsla av hur karaktärerna pratar. Efter några timmar får jag dock ont i tummen och börjar sakna verklig, talad dialog.

Trots de stora nackdelarna i tempo och längd, är detta en upplevelse som jag fortfarande tänker på flera dagar efter jag har avslutat spelet. Little Red Lie har givit mig en mängd intressanta vinklingar på problem som jag uppmärksammat i samhället idag, och skäms inte för att belysa dem i LED-vitt, smärtande ljus.

Om du inte är rädd för att dyka djupt ned i mänsklighetens virtuella mörker och ta del av tankar som inte på något sätt kan klassas som politiskt korrekta, tror jag att du har ett becksvart mästerverk att avnjuta. Upplevelsen är otroligt påträngande och verklig, men uppskattas bäst i backspegeln.

Kommentera