Recension: Little Nightmares [PS4]

En av de största utmaningarna i ett spel är att skildra en miljö och förmedla en berättelse utan hjälp av dialog. När det misslyckas lämnas jag ofta utan ett sammanhang och koppling till det som händer på skärmen, men när det görs framgångsrikt kan det verkligen suga in mig i en spännande och främmande värld.

I Little Nightmares kastas vi rakt in i händelserna tillsammans med protagonisten Six. Denna lilla regnkappeprydda figur vaknar upp i ett minst sagt obehagligt ställe, och detta är bara början av mardrömmarna som speltiteln syftar på.

Så fort jag börjar utforska området stöter jag på makabra fynd, som till exempel människor som hänger i snaror från taket. Genast får spelet mig att sitta på helspänn, och jag förväntar mig hela tiden det värsta runt varje hörn. Det är just denna känsla som de Malmöbaserade utvecklarna skickligt använder sig av genom hela spelet; det finns sällan en stund där jag känner mig trygg. Och detta är innan jag ens har stött på någon fiende.

Det kanske ser ut som att jag var involverad i något här…

Varje sektion eller kapitel är centrerat runt en specifik typ av skräckinjagande fiende, där bland annat en väldigt aggressiv kock har visats upp i diverse trailrar. Du kan förmodligen föreställa dig hur han vill använda sin gigantiska köttyxa på Six. Fiendedesignerna är otroligt välgjorda, och nästan jobbiga att studera i detalj. De är en stor bidragande faktor till obehagskänslan som spelet så framgångsrikt förmedlar, och detta tillsammans med att du inte har några direkta medel att bekämpa dessa fiender med kan skapa en del panikfyllda situationer.

I grund och botten är spelet ett plattformsspel med enklare pusselelement, vilket påminner en del om Limbo i sin struktur. En stor skillnad är att spelvärlden inte bara är ett tvådimensionellt plan, utan att det finns gott om djup och detaljer i varje sektion. Designen är utsökt rakt igenom, och det finns dessutom en imponerande omväxling i miljöer genom hela spelet. Sällan känns något kopierat rakt av från en tidigare del av verket, utan snarare känns det mesta unikt och skräddarsytt.

Många av spelets hinder går ut på att finna ett sätt att smyga förbi eller distrahera de olika monstruösa fienderna du ställs inför. Det fungerar bra i de flesta fallen, men det finns en del tillfällen då spelet är lite väl petig med marginalerna, vilket leder till ofrånkomliga dödsfall och omstart från senaste kontrollpunkt. I synnerhet ett par ställen framkallade en del frustration hos mig, då det hela kombinerades med en illa vald sparpunkt som gjorde att jag fick spela om lite väl mycket varje gång jag dog.

Det är skoj att hoppa i sängen, men tavlan i bakgrunden förtar nöjet en aning.

Det finns dock tillräckligt mycket bra i detta stämningsfulla verk för att jag ska kunna motivera mig att köra vidare även efter några väl valda svordomar. Det går inte att poängtera nog hur överhängande kusligt spelet är från början till slut. Detta skildras både med hjälp av de mörka och detaljerade miljöerna, men även med det effektfulla soundtracket. Spelaren bombarderas verkligen av intryck från alla håll, vilket leder till en osäkerhet om vad som försiggår.

Med Little Nightmares har Tarsier Studios visat att de är något långt bättre än den supportstudio som legat bakom diverse LittleBigPlanet-projekt som inte Media Molecule själva hade resurser för. Nu har de fått visa upp vad de verkligen går för, och de har utan tvekan gett oss ett av årets kusligaste verk.

Kommentera