Recension: Life is Strange: Before the Storm Episode 3 – Hell is Empty [PS4]

Även om det bara har gått två månader sedan jag avslutade del två i serien som är upptakten till händelserna i Life is Strange, har väntan känts som en evighet. Förra avsnittet kändes ganska bra, även om jag saknade tempo och fingertoppskänsla. Den avslutande delen är nu avklarad och jag kan redan nu glädja dig med att berätta att du har ett väldigt bra avslut framför dig.

Efter en minst sagt händelserik middag tillsammans med Rachels föräldrar, ställs både Chloe och Rachel inför ett val som ingen av dem hade anat i början av äventyret. Jag följer min instinkt och låter berättelsen hänföra mig, och det visar sig vara ett beslut som genomsyrar hela avslutningen av serien.

Om du har varit med från början känner du säkert till att ruskigt viktiga händelser har en tendens av avlösa varandra, och episod tre är inget undantag. Som spelare slängs jag mellan hopp och förtvivlan i den känslomässiga storm som de båda tonårstjejerna erfar och väldigt ofta har jag svårt att välja ”rätt”. Hjärtat vill en sak, min hjärna vill en sak och Chloes karaktär vill säkert något helt annat.

Det är klart att Chloe kan mecka med bilar också. Vänta! Vad har hänt med håret?

Det är klart att Chloe kan mecka med bilar också. Vänta! Vad har hänt med håret?

Mot slutet av avsnittet känns det som att väldigt många pusselbitar börjar hamna på rätt plats och jag bjuds en del sentimentala återblickar (eller egentligen glimtar från framtiden). Varje gång jag ser Chloes skruttiga pick-up, ler jag inombords eftersom hennes entré med bilen i första spelet fortfarande har en plats i mitt spelarhjärta.

Jag får också möjlighet att läsa mig till en del intressant information om elever och personer i skolans närhet som förklarar en del beteenden jag observerat förut. Hell is Empty lyckas med konststycket att leverera både ett förbluffande bra avslut och en hel del extramaterial till spelets fans.

Ahhhh, min gamla trotjänare till pick-up; rostig men älskad!

Ahhhh, min gamla trotjänare till pick-up; rostig men älskad!

När jag gör det slutliga valet i spelet, baserar jag det helt och hållet på händelserna som jag till viss del format själv under resans gång. Alla beslut kommer plötsligt tillbaka till mig och det känns på något sätt som att spelet har lyckats avläsa min personlighet för att leverera det optimala slutet för mig.

När de sista filmsekvenserna visas, känner jag mig varm inombords; jag ler, gråter en liten skvätt och känner mig ganska tillfreds med tillvaron. Jag tänker att Chloe och Rachel nog kommer att få det bra tillsammans. Sedan tar skräcken tag i mig och jag minns vad som väntar dem i framtiden…

Kommentera