Recension: Layers of Fear [PS4] | PSbloggen.se

Recension: Layers of Fear [PS4]

Utvecklingen av skräckspelsgenren har de senaste åren drivits av två inflytelserika verk, och då tänker jag dels på Amnesia: The Dark Descent och det av Konami numera utraderade P.T. Amnesia populariserade trenden med skräckspel där du inte har någon form av möjlighet att bekämpa fiender, utan tvingar dig att leka en stressig form av kurragömma.

P.T. introducerade även ett element av att försätta spelaren i en obehaglig osäkerhet genom att etablera en miljö som till en början är statisk, men som sedan gradvis ändras. Det gör att det blir svårt att lita på det som till en början ser tryggt ut, och om det genomförs på ett bra vis är paranoian snart ett faktum.

Layers of Fear är ett spel som inte hymlar med inspirationskällorna och använder sig friskt av båda de tidigare nämnda spelens styrkor. Du spelar som en konstnär som befinner sig i ett till synes övergivet hus. Efter lite utforskande finner du ett staffli med en övertäckt tavla, och när du avtäcker denna skapelse börjar saker gå snett ganska omgående.

Till en början är tavlans motiv väldigt otydligt, men ju längre du tar dig vidare i berättelsen fylls detaljerna på i takt med att du får reda på mer bakgrundshistoria. Utan att gå in på avslöjande detaljer kan jag konstatera att vår protagonist inte mår riktigt bra på det psykiska planet.

Du kan avtäcka tavlan om du vill, men du kanske inte gillar vad du ser där under.

Du kan avtäcka tavlan om du vill, men du kanske inte gillar vad du ser där under.

När du lämnar rummet där tavlan står har huset ändrat utseende markant. Stämningen börjar kännas olustig och stormen som piskar mot fönsterna känns mer påtaglig. Grafiken är utsökt och skapar med enkelhet en obehaglig miljö där ljus och skuggor används på ett effektivt vis – det är imponerande vad utvecklarna har lyckats åstadkomma i Unity-motorn. Tyvärr lider spelet av samma prestandaproblem som finns i Firewatch (7/10), där samma spelmotor används.

Ljuddesignen är också en viktig faktor i ett skräckspel, och här når Layers of Fear lite blandad framgång. Det finns massor av vilseledande ljud som är till för att skapa en oro hos spelaren, men jag upplevde efter ett tag att jag inte längre reagerade på de trick som utvecklarna använder sig av.

Det största problemet som spelet lider av är att det känns för mycket som en snitslad bana genom en nöjespark. Det finns ett fåtal pussel utströdda här och var, men de involverar på sin höjd att hitta en sifferkombination i ett rum för att låsa upp ett kombinationslås. Några direkta fiender finns inte heller, bortsett från vid en handfull tillfällen där du kan bli fångad av en läskig typ i de korridorer du vandrar i. Det resulterar då oftast i att du svimmar av och vaknar upp på ungefär samma ställe igen, och det finns inte något incitament att ens försöka hålla sig undan farorna.

En barnkammare med mysko belysning. Här måste jag ju vara trygg.

En barnkammare med mysko belysning. Här måste jag ju vara trygg.

Trots att pusslen är få och ganska enkla i design lyckades jag fastna på ett par ställen eftersom spelet inte var speciellt bra på att visa vad jag behövde göra för att komma vidare. Vid ett tillfälle lyckades jag till och med lösa ett kombinationslåspussel utan att egentligen veta logiken bara lösningen, utan snarare för att jag testade mig fram med uteslutningsmetoden.

Layers of Fear är ett spel som lyckas ganska bra på vissa områden, mest på grund av utvecklarnas inspirationskällor. Det finns inte mycket här som känns nyskapande eller unikt, och ju längre jag kom i spelet desto mindre påverkad blev jag av spelets försök att överraska mig. Det är utan tvekan en vacker skapelse och fungerar bra den första timmen, men som helhet finns det bättre alternativ om du är ute efter skräckkänslan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.