Recension: Late Shift [PS4]

En av de stora positiva överraskningarna under 2016 var onekligen när utgivaren Wales Interactive gav sig på utmaningen att skapa ett FMV-spel. The Bunker (8/10) lyckades inte bara skildra en ganska intressant historia, utan faktiskt även undvika den fälla som så många spel under 90-talet föll i. Oftast var dessa produktioner riktigt risiga, men tack vare tekniska framsteg även i billigare utrustning går det att göra vettiga saker även med en begränsad budget numera.

Det är därför glädjande att utgivarna fortsätter på detta spår, vilket har gjort att vi nu kan uppleva den interaktiva actionfilmen Late Shift.

När spelet tar vid får du bekanta dig med protagonisten Matt, som jobbar nattskiftet som vakt i ett parkeringsgarage. Det som börjar som en standardkväll eskalerar snabbt när någon försöker stjäla en bil, och innan Matt hinner blinka är han indragen i en ganska omfattande kriminell operation med kopplingar till allehanda mäktiga organisationer. Allt går dock inte riktigt enligt planen och det hela utvecklas till en serie mer och mer komplexa situationer som du måste försöka lösa.

Denna berättelse påminner om Telltale Games versioner av äventyrsspel, där du ställs inför en del beslut som du måste fatta medan en tidmätare räknar ner. Dina beslut påverkar händelserna i berättelsen, och därför kan historien utspela sig på många olika vis. Det fungerar oftast ganska bra, och det känns verkligen värt att spela om berättelsen flera gånger för att se alla alternativa händelser. Det känns dock ibland som att manusförfattarna inte riktigt har kunnat pussla ihop allt, eftersom vissa scener refererar till saker som du inte alltid har sett eller upplevt.

”Play cool”-kommandot är något som borde vara standard i alla spel.

Många av scenerna i spelet känns både genomtänkta och påkostade, och bara budgeten för alla inhyrda lyxbilar lär vara skyhög. De har gjort ett bra jobb med att skildra Londons överklassområden på vissa ställen, även om det inte riktigt går att jämföra med en traditionell filmproduktion.

Skådespelarna håller varierande kvalitet, men lyckas oftast förmedla replikerna på ett bra vis. Ibland uppstår det ganska platta dialoger, och det känns inte riktigt som att kemin klickar mellan vissa personer. Det ska dock nämnas att manuset inte riktigt håller Oscar-klass heller, och det skapar ju svårigheter att skildra dramatik i någon större utsträckning.

Trots varierande kvalitet både när det gäller skådespel och manus kan jag ändå inte undvika att ryckas med i den ganska spännande berättelsen. Den tar många svängar fram och tillbaka, och även om flera av dem inte är speciellt oväntade finns det ändå något jag uppskattar i denna emellanåt något mörka skildring av Londons kriminella undre värld.

Stängde jag verkligen av kaffekokaren?

Spelet lider tyvärr av en ganska dålig ljudmixning, vilket verkligen påverkar förmågan att avnjuta upplevelsen. I min surround-anläggning var det emellanåt totalt omöjligt att urskilja dialogen från allt övrigt ljud, och jag tvingades i princip att använda hörlurar för att kunna förstå vad som händer. Även med lurar drunknar rösterna vid ett par ställen, och det är ju faktiskt under all kritik när man ska skildra något som är så dialogdrivet som en interaktiv film.

Late Shift är i slutänden ett spel som jag gärna skulle vilja ge ett högre betyg än vad jag kan göra, bara baserat på den ambition som visas. Jag älskar stämningen emellanåt, och själva FMV-konceptet är inte längre något att bara avfärda med ett hånskratt som det var på 90-talet. Men de tekniska problemen med ljudet och missarna där berättelsens sömmar inte riktigt går ihop förtar dock mycket av njutningen. Om du gillar lite charmiga B-filmer kan det dock ändå vara värt att kika närmare på.