Recension: L.A. Noire Remastered [PS4]

För sex och ett halvt år sedan återskapade Team Bondi ett digitalt Los Angeles i slutet av 40-talet och många av oss var enormt imponerade. Berättandet var filmiskt, spelmekaniken ambitiös och världen både detaljrik och vacker. Spelstudion misslyckades tyvärr med sin personalpolitik och existerar inte längre.

Frågan är nu om Rockstar Games försök att mjölka ur mer pengar ur L.A. Noire är värt ett omspel alternativt en första titt för de som missade spelet förra gången.

Först och främst vill jag påpeka en uppenbar sak – den tekniska utvecklingen i spelvärlden har kommit väldigt långt på sex och ett halvt år. Vilket är problematiskt för L.A. Noire. Spelet levde väldigt mycket på sin yta när det släpptes. Inte bara för att det var imponerande snyggt, men också för att en stor del av spelet handlade om att leva sig in i handlingen samt att läsa ansiktsuttryck och reaktioner.

Det kom bloood ur Markus!

Den här versionen innehåller allt extramaterial, vilket är fem extra fall fördelade på trafik, sedlighet och mordbrand. Spelet är bättre i upputsad version, men den förfining som gjorts visar mest bara gapet mellan spelets positiva och negativa sidor. Det bra har inte blivit jättemycket bättre, men det dåliga känns dubbelt värre. Originalets största styrka var att det faktiskt gick att se om spelkaraktärer ljög eller inte, tack vare den fascinerande tekniken. Det finns fortfarande kvar. Men spelets största svaghet var när illusionen bröts och spelet föll huvudstupa in i ”Uncanny Valley” och här blir fallet dubbelt så högt.

Semantiska förändringar i menyerna har införts för att mildra kritiken mot att huvudrollsinnehavaren Cole Phelps ibland betedde sig väldigt underligt i intervjuer och förhör. Tidigare fanns alternativen “believe”, “doubt” och “accuse”. De två första har nu ändrats till “Good Cop” och “Bad Cop”. Förutom att det ännu mer förstärker spelet som en simulering av Hollywoods vy av polisarbete, snarare än verkligt detektivarbete i slutet av 40-talet, ger det lite mer kontext till Coles ibland på gränsen till sociopatiska utbrott. Det blir tydligare att det delvis är en roll han spelar.

Men det understryker också att spelet är begränsat i sitt utförande. Jag får egentligen aldrig lösa pusslen själv, utan bara putta Cole längs, visserligen ordentligt förgrenade, utstakade vägar. Precis som med den grafiska förbättringen understryker det nya ordvalet ännu mer tydligt spelets ojämnhet.

Ansiktsanimationerna emulerar lunchfylla riktigt bra.

Spelvärlden har tagit enorma stora steg fram vad gällande både berättande och yta sedan L.A. Noire. Konsekvensen blir att många av spelets initiala säljargument inte alls känns lika starka. Speciellt ljussättningen känns väldigt daterad och platt. Spelaren idag erbjuds mängder av hyperrealistiska spelvärldar som i jämförelse får det tidigare så övertygande Los Angeles att kännas som kulisser. När spelet själv väljer kameravinklar och bildutsnitt i mellansekvenserna fungerar det markant bättre.

Hade uppgraderingen släppts utan den erbarmligt dåliga bilkörningen, den styltiga slagsmålsmekaniken och den klumpiga vapenhanteringen och istället bara varit en rad förhör och brottsplatsundersökningar, hade spelet känts mycket tightare och spetsigt. Det spelet hade jag kunna rekommendera för omspel eller till nytillkomna spelare. Nu är det uppenbart att Team Bondi hade en bra ide som ympades in i en GTA-klon med obligatoriska element som egentligen inte alls passade spelets huvudsakliga mission.

Kommentera