Recension: Kona [PS4]

Den kanadensiska spelutvecklaren Parabole har kommit på hur promenadsimulatorerna kan utvecklas för att skänka ännu fler upplevelser till spelaren. Idén består rätt och slätt i att introducera överlevnadsfaktorer till den annars ganska lugna spelstilen där miljö, berättelse och känsla annars får stå för huvuddelen av spelet.

Privatdetektiven Carl Faubert har tagit sig an ett fall i norra Quebec för att undersöka en våg av vandalism som drabbat ett litet gruvsamhälle. Han får dock inte ens påbörja sin utredning innan saker börjar gå riktigt illa. På väg in i samhället, råkar han ut för en ordentlig bilkrock och förlorar medvetandet. Som om inte detta vore nog, vaknar han så småningom upp i århundradets värsta snöoväder.

Redan i början av spelet, känner jag hur kylan kryper in under skinnet på mig, när jag desperat försöker guida hjälten i säkerhet. Jag konfronteras ganska omedelbart av överlevnadsmekaniken som består av tre huvuddelar; värme, hälsa och stress. Värmen är den mest uppenbara faktorn jag behöver ta hänsyn till från starten, men ju djupare in i berättelsen jag kommer, desto viktigare blir det att hålla koll på samtliga värden.

Kona bjuder på en hel del resurshantering också, där jag konstant behöver samla på mig förnödenheter och annat för att överleva. Ved, första hjälpen-lådor och tändstickor är vitala delar för att hålla sig på benen och eftersom allt jag plockar på mig har en vikt dröjer det inte länge för än jag måste prioritera vad jag vill bära med mig.

Utsikten kan ju ingen klaga på i alla fall. Jag älskar meterhöga stubbar!

Landskapet som Kona utspelar sig i, är uteslutande av vildmarkskaraktär, vilket innebär att det finns en del vilda djur att respektera. Vargar patrullerar skogsbrynen och verkar finnas i mängder, men så länge de inte är för många håller de sig på avstånd. Mysteriet börjar tätna när jag upptäcker att det finns en speciell varg som iakttar mig och verkar vilja berätta något.

Till min hjälp för att navigera vildmarken har jag en karta som visar omgivningen, men även indikerar platser av intresse som jag har hittat. Bilen går dessutom att reparera, vilket innebär att jag åtminstone inte behöver pulsa genom hög snö hela tiden. Något som saknas är däremot människor. Av någon anledning verkar i princip hela befolkningen har försvunnit från samhället, det är något som verkligen inte står rätt till!

Det är skönt att slippa klippa gräset i det här vädret i alla fall!

Ju mer jag utforskar miljöerna, desto djupare indragen blir jag i berättelsen och spelet, även om jag tycker att tempot är på tok för lågt. Överlevnadsaspekten blir heller aldrig någon utmaning, utan känns mer som en enkel gimmick för att göra något annorlunda. Platserna där jag kan tända eldar för att nollställa graden av kyla är aldrig så långt ifrån varandra att Carl riskerar att frysa ihjäl och stressen är lätt hanterbar.

Under spelets sista timme, tar dock berättelsen ordentlig fart och levererar ett flertal pulshöjande ögonblick som jag kommer att minnas. Upplösningen levereras på silverfat, men känslan av tillfredsställelse försvinner alldeles för snabbt, och är över innan jag ens hunnit smälta den ordentligt.

När det kommer till den tekniska aspekten, lider spelet av horribla laddtider som drabbar mig mitt titt som tätt och fryser hela spelet. Jag upplever en del andra lustiga buggar, där jag till exempel vid ett tillfälle slängs iväg över hela kartan när jag försöker plocka upp en ask med tändstickor från marken.

Kona är en ganska intressant upplevelse, även om berättelsen på sina ställen känns tunn och utdragen. Med sitt relativt låga pris kan det säkert tilltala dig om du uppskattar lite lugnare spel, och tycker om att utforska karga miljöer i snöstorm.