Recension: Knee Deep [PS4]

När Prologue Games tar sig an äventyrsgenren, gör de det på ett helt nytt och omvälvande sätt. Knee Deep verkar till en början vara en upplevelse som hämtar inspiration från Telltale Games många berättelser, men det visar sig snart vara något helt annat.

Spelstudion har nämligen valt att närma sig speltypen ur ett alldeles nytt perspektiv som jag vill likna vid en blandning av visuella romaner och en virtuell teaterupplevelse. Det ska visa sig vara en väldigt lyckad kombination som är riktigt underhållande, även om nyhetens behag ganska snabbt svalnar.

I tre akter får jag förmånen att kontrollera tre vitt skilda karaktärer; bloggaren Romana Teague, den avdankade reportern Jack Bellet och privatdetektiven K.C. Gaddis. Deras öden sammanvävs då en känd skådespelare begår självmord i den lilla hålan Cypress Knee, belägen i civilisationens utkant av Florida.

Berättelsen är unik och inkluderar både alligatorer, knepiga religiösa samfund, statliga agenter och rikligt med udda biroller i form av lokalbefolkningen. Om jag liknar verket vid en teatertolkning av Twin Peaks, tror jag att jag träffar ganska nära sanningen.

Det blir lite blåsigt med öppen planlösning, men mysigt är det!

Det blir lite blåsigt med öppen planlösning, men mysigt är det!

Till skillnad från andra spel i samma genre, erbjuder inte Knee Deep någon kontroll över karaktärernas förflyttning över huvud taget. Till en början kändes det som en aningen knepig lösning, men ju mer jag fann mig i det faktum att utvecklaren faktiskt vill förmedla en teaterupplevelse desto mer lyckades jag även hitta glädjen i att bara påverka dialogerna.

De tre huvudpersonernas roller spelas ut väl, och överdrivs lagom mycket. Bloggaren är den typiska, moderna förmedlaren av information, och kryddar gärna sina inlägg med personliga vinklingar som är riktigt underhållande att läsa. Privatdetektiven är den melankoliska karaktären som låter sin cynism lysa igenom mer än han önskar och reportern kämpar såklart för att få till artiklar som ska få uppmärksamhet.

Titt som tätt i spelet, stannar handlingen upp och ber mig som spelare göra kritiska val, vilka påverkar senare händelser. En av de mest intressanta aspekterna som jag upplever i Knee Deep, är rapporterna som mina karaktärer gör i slutet av varje ny upptäckt. Här får jag möjligheten att skriva återhållsamma tidningsartiklar som håller sig till sanningen utan att spekulera, eller blomma ut totalt i ett infekterat blogginlägg som fullkomligen dryper av sarkasm och samhällskritik. Självklart påverkar även sättet jag skriver dessa rapporter på utvecklingen i spelet och framtida skeenden.

I sann Twin Peaks-anda är förhör av agenter standard

I sann Twin Peaks-anda är förhör med agenter standard

Jag känner mig verkligen road när det kommer till själva teaterupplevelsen. Inför varje ny akt, får jag möjligheten att verkligen bete mig som någon i publiken; jag kan mumsa på en kaka, kolla mobilen eller försiktigt knapra på lite popcorn. Scenen där alla händelser utspelar sig, visar mer än gärna upp delar av kulisserna och maskineriet som ligger bakom de teatraliska effekterna, något som jag finner mycket charmigt.

Precis som den senare delen av TV-serien Twin Peaks, spårar sista delen av Knee Deep ur rejält, och det är här jag misstänker att du som spelare antingen kommer att uppskatta slutet eller formligen hata det. Personligen tycker jag att den sista timmen av spelet blommar ut i en härlig galenskap, samtidigt som jag känner att upplevelsen kunde varit aningen kortare. I det kompakta och återhållsamma format som titeln levereras i, skulle en del av intrigerna behöva kortas ned en smula, alternativt fått leva vidare i en uppföljare eller sidospår.

Knee Deep är ett drama helt olikt något annat; jag har aldrig upplevt något liknande när det kommer till äventyrsspel och även om titeln lider en aning av att det är enkelspårigt, ångrar jag ingenting. Det går inte att misslyckas med något i spelet, pusselelementen är rudimentära och dialogen är på sina ställen aningen styltig. Det kanske låter som något negativt, men jag är ju faktiskt bara en i publiken i denna underhållande teaterföreställning.

Kommentera