Recension: Just Cause 3 [PS4]

Skapandet av öppna spelvärldar är en fin balansgång där innehållet behöver vara både rikligt och omväxlande utan att vara repetitivt. Just Cause 2 bjöd på en, för sin tid, otroligt imponerande värld full med saker som gick att demolera och utvecklarna lyckades få känslan av att rasera en militärbas att vara väldigt tillfredställande. Att de dessutom lyckades bibehålla denna känsla efter över 50 timmar i spelet är än mer imponerande.

I Just Cause 3 är vår b-filmshjälte Rico Rodriguez tillbaka för att se till att fler saker exploderar på spektakulära vis och denna gång återvänder han till sitt hemland, det fiktiva Medici. Detta örike är fångat under fascismens tunga ok och förtryckaren heter general Di Ravello. Han styr med orubblig järnhand, och börjar bli en fara på en global nivå eftersom han har upptäckt ett nytt ämne som heter Bavarium. Ämnet besitter otrolig potential som energikälla, men kan förstås även användas som ett domedagsvapen. Gissa vilket område den gode generalen är mest intresserad av!

När Rico återvänder till Medici återförenas han med barndomsvännen Mario, och passar förstås på att kasta ur sig ett skämt relaterat till Nintendo-maskoten med samma namn (How is the a-plumbing business a-going? reds. anm.). Rico går med på att hjälpa till med att rensa ut den totalitära farsoten som har drabbat landet, och det är med andra ord dags att plocka fram änterhaken, fallskärmen och flertalet vapen.

I am the Batman!

I am the Batman!

I likhet med tidigare spel i serien är berättelsen något som hamnar i baksätet ganska omgående till fördel för action och explosioner, inte helt olikt en Michael Bay-film. Framsteg i spelet görs genom att du befriar tätorter från statlig propaganda i olika former och slutligen hissar rebellernas flagga för att bekräfta segern. Detta kommer du att göra vid ett flertal gånger i spelet, och i likhet med tidigare spel är det barnsligt kul att glida runt med fallskärmen och peppra allt som är rödfärgat med hett bly.

En av de stora nyheterna i spelet är att Rico dessutom får tag i en vingdräkt för att underlätta transporten runt i den väldigt omfattande spelvärlden, och den är otroligt tillfredsställande att använda. Det tog mig en liten stund innan jag fick häng på styrningen, men efter ett tag kunde jag utan problem flyga runt i flera minuter åt gången. Den enda nackdelen är att det i princip gör att markfordonen i spelet är totalt överflödiga eftersom det är betydligt enklare och snabbare att använda en kombination av fallskärmen och vingdräkten för att ta sig fram.

Designen i berättelseuppdragen lämnar en del att önska då de oftast handlar om att eskortera människor eller fordon, och eftersom den artificiella intelligensen inte alltid är på topp är det upplagt för frustration när inte alla system klaffar. Detta problem förvärras exponentiellt eftersom laddningstiderna emellanåt är i princip oacceptabla. Jag har stött på tillfällen då jag satt och stirrade på en laddningsskärm i närmare tre minuter, och det har jag knappt upplevt sedan min gamla Commodore 64 med bandstation.

Taget från ett av smyguppdragen i spelet.

Taget från ett av smyguppdragen i spelet.

Medici är en riktigt vackert designad spelvärld, och det blir aldrig tråkigt att svepa över landsbygdens öppna fält i vingdräkten. I de lite större städerna och militärbaserna blir dock bildfrekvensen ett tydligt problem, i synnerhet när Rico röjer loss och orsakar explosioner och kedjereaktioner. Det är faktiskt så pass illa att det blir svårt att styra emellanåt, och det är tråkigt i ett spel som lever helt och hållet på sin fysiksandlåda och ståtliga explosioner.

Just Cause 3 är ett spel som inte riktigt lever upp till sin potential på grund av tekniska tillkortakommanden. Det är tveklöst kul att spela, men det har en tendens att ta kål på motivationen om du fastnar i ett av de svårare uppdragen och får sitta och vänta på dessa horribla laddningstider. Är du en fan av massiva explosioner och kan leva med dessa problem är det dock ändå värt att kika närmare på.

2 kommentarer
  1. motz motz
    • Johan Lindros Johan Lindros

Kommentera