Recension: Judgment [PS4]

Det skulle vara en underdrift att säga att jag nu börjar känna mig hemmastadd i den fiktiva stadsdelen Kamurochu. Efter första anblicken via min recension av Yakuza 0 (8/10) var jag hopplöst såld på allt som Ryu ga Gotuku Studio tar sig för, och därför har deras nysatsning Judgment legat väldigt högt på önskelistan när det gäller årets lanseringar.

Tekniskt sett är det ett sidospår i Yakuza-spelvärlden, då själva skådeplatsen Kamurocho är samma kvarter som vi har bekantat oss med i flera kapitel av gangstereposet. Karaktärerna är dock nya, och så även berättarsynvinkeln.

Du tar dig an rollen som Takayuki Yagami, som i introt av spelet är en ung lovande försvarsadvokat som nyligen har lyckats få en mordanklagad klient frigiven. Detta är väldigt sällsynt i det japanska rättsystemet, och Yagami spås därför en ljus framtid inom yrket. Det visar sig dock att klienten kanske inte var så oskyldig som han påstod, och kort efter frigivningen mördar han igen.

Yagamis lovande framtid slås därmed i spillror, och han lämnar advokatyrket för att istället starta en egen verksamhet som privatdetektiv. Denna driver han tillsammans med den före detta yakuza-medlemmen Kaito, som fick lämna Tojo-klanen i skamfyllda omständigheter. Bådas brokiga bakgrunder gör att de passar varandra väl, och även om de inte har det välställt på den ekonomiska fronten så får de saker att hänga ihop.

Stämningen i Kamurocho är väldigt orolig eftersom en yakuzaklan från Kansai-regionen har börjat röra sig in på Tojo-klanens områden. Snart börjar det dyka upp mördade medlemmar från Kyorei-klanen, och samtliga har fått sina ögon utstuckna. En av kaptenerna från Matsagune-familjen, som tillhör Tojo-klanen, pekas ut som misstänkt för det senaste dådet, och eftersom Yagami har kopplingar till denna familj sedan yngre år halkar han in på en utredning för att hjälpa till att rentvå familjens namn.

Precis som i tidigare spel finns det imponerande många intriger, komplikationer och plötsliga svängar i berättelsen, och även lågmälda dialoger kan fullständigt drypa av spänning. Detta är sannerligen teamets adelsmärke från Yakuza-serien, och Judgment håller minst lika hög klass. Starten på spelet är möjligtvis lite långsammare än vad jag är van vid från tidigare verk från studion, men det hänger också på att det finns så många nya karaktärer att introducera, samt en del nya mekaniker.

Eftersom du spelar som utredare kommer du att få tillbringa en del tid med att undersöka brottsplatser och specifika områden för att finna ledtrådar. Det är dock inte speciellt djuplodande, utan handlar mer om att titta på allt som går att interagera med tills du får prompten att kunna gå vidare. Det påminner lite grann om hur du utforskar områden i Ace Attorney-spelen, vilket utvecklarna under ett sidouppdrag är fullt medvetna om.

En mindre välkommen ny mekanik är att följa efter misstänkta människor på stadens gator utan att bli upptäckt. Det är visserligen inte så hemskt svårt att göra det, men det blir långtråkigt redan efter andra eller tredje gången, eftersom denna typ av uppdrag är i grund och botten skräp. Assassin’s Creed-serien gjorde sig skyldig till många av dessa förr, men de lärde sig till slut att ingen vill göra detta. Förhoppningsvis lär sig även Ryu ga Gotoku Studio av detta till nästa titel.

Fightingsystemet är snarlikt det som vi fick i Yakuza 6 (7/10), med undantaget att det nu finns två olika stilar att skifta mellan. Den ena är mer anpassad för handgemäng med större grupper, medan den andra fungerar bättre mot enskilda fiender som till exempel bossar. Lyckligtvis är systemet för erfarenhetspoäng betydligt mer strömlinjeformat, och inte utspritt på flera olika kategorier som inte alltid förklaras så väl. Nu finns det bara en form av erfarenhetspoäng, vilket gör det betydligt enklare att spara ihop till uppgraderingarna du verkligen siktar efter.

På ytan ser Judment ut som ett Yakuza-spel fast med en lite mer seriös attityd. Detta stämmer visserligen emellanåt, men det finns verkligen inte någon brist på märkliga sidouppdrag och dråpliga dialogsekvenser. Referenshumorn är på topp emellanåt, och det skvallrar om ett väldigt gediget jobb från lokaliseringsteamet då de både tar in andemeningen från dialogen på originalspråket och sedan får det att fungera på engelska. Det går även att få dialogen på engelska, och trots att insatserna överlag är kompetenta så föredrar jag det japanska talet för att få en lite mer autentisk stämning.

Judgment har definitivt fångat mig i sina klor, och det ypperliga berättandet ligger bakom en stor del av detta. Precis som i deras tidigare spel är det även svårt att slita sig från allehanda sidoaktiviteter, och därför är det en konstant dragkamp mellan att besöka den lokala arkadhallen och att gå vidare med mordmysteriet. Jag skulle ju ”bara spela en runda Puyo Puyo”…