Recension: Ironcast [PS4]

Mängden spel som baseras på matchande av likfärgade föremål är omfattande, och trots det ganska enkla fundamentet finns det en del spel som lyckas skapa trevliga och omväxlande upplevelser. En av mina favoritvarianter som baseras på detta koncept är Puzzle Quest, som sätter spelaren i ett klassiskt rollspelsscenario i en fantasyvärld.

Ironcast använder sig av flera element från detta verk, men istället för strider mellan krigare och kobolder är det istället bataljer mellan stora vandrande stridsmaskiner som påminner om Metal Gear i en steampunkvärld.

Året är 1886 och det rasar ett krig mellan Storbritannien och Frankrike som till stor del handlar om den värdefulla resursen volatite, vilket även möjliggör dessa avancerade vapen och konstruktioner. Innan du bläddrar för långt i historieböckerna kan jag avslöja att det handlar om en alternativ tolkning av historia, och har inspirerats av verk från H G Wells och Jules Verne för att skapa en intressant historisk science fiction-miljö.

I kampanjen tar du kontroll över en av dessa mekaniska bestar – de så kallade Ironcast – för den brittiska sidan och det är ditt uppdrag att mota en stundande attack från de franska styrkorna. Innan du är redo för att ta dig an denna utmaning måste du dock göra sidouppdrag för att se till att du kan uppgradera din ironcast med bättre vapen, starkare sköldar och kraftfullare drivmotor.

Stora robotar med laservapen hörde till vanligheten under 1800-talet.

Stora robotar med laservapen hörde till vanligheten under 1800-talet.

Under uppdragen domineras skärmen av själva spelplanen med olikfärgade rutor som du ska använda för att styra ditt fordon. Matchning av rutorna sker inte på traditionellt Bejeweled-vis, utan du drar istället en linje över spelplanen för att länka ihop så många intilliggande rutor som möjligt. De olika färgerna representerar ammunition, energi, kylning och reparation; dessa element är viktiga att hålla reda på när striderna börjar.

De turordningsbaserade striderna involverar en hel del jonglerande när det gäller färdigheter, och det är detta som är den stora tjusningen i spelet. Du kan inte bara tänka offensivt, utan måste även hålla sköldar uppe och se till att din ironcast är mobil för att minimera motståndarens chanser att träffa dig. Detta kräver både energi och kylning, och här är i synnerhet kylningen en viktig aspekt. Varje handling du utför utan kylning gör att du själv tar skada också, vilket gör att en strid kan gå snett riktigt fort om du inte lyckas fylla på detta i tid.

Attacker går att fokusera på speciella punkter av din fiende, vilket innebär att om du till exempel möter en motståndare som är väldigt snabb är det fördelaktigt att sikta på drivmotorn för att sakta ner den. Samma sak gäller förstås även din egen ironcast, vilket innebär att om en fiende skjuter sönder din försvarsmekanism måste denna repareras först innan du kan använda sköldarna igen.

Innan du ger dig ut på slagfältet är det viktigt att välja ett uppdrag som ger mycket resurser.

Innan du ger dig ut på slagfältet är det viktigt att välja ett uppdrag som ger mycket resurser.

Själva kampanjen är uppbyggd på ett rogue-liknande vis där det i princip är omöjligt för dig att klara utmaningarna första gången du spelar, men du får möjlighet att låsa upp nya förmågor och fordonsmodeller med hjälp av medaljer som du tjänar ihop. Det betyder att du får nöta en aning innan du når riktiga framgångar, vilket ibland kan kännas otacksamt om du råkar ut för några misslyckade rundor på raken.

Överlag är mängden innehåll inte mycket att hänga i granen, men stridssystemet är faktiskt riktigt kul. Det är en spännande balansgång varje gång du börjar närma dig de mer utmanande fajterna, och att hushålla med de begränsade resurserna är en givande utmaning. Även om spelet gör sig bra på PS4 hade jag inte klagat om det hade portats till Vita, då det gör sig bäst i kortare spelsessioner. Gillar du taktiska strider och gigantiska steampunkbestar kan detta vara något för dig.

Kommentera