Recension: Human Fall Flat [PS4]

Spelutvecklarna No Brakes Games släppte sitt plattformsspel med inslag av pussel till PC förra året, men nu är tiden inne för det kluriga Human Fall Flat att göra entré på PlayStation 4.

När jag startar igång spelet faller en säckig människa ner från den öppna himlen tills hen landar på en ö mitt i ingenstans. Jag börjar styra den vingliga personen mot en dörr och blir delvis guidad av en kommentator med brittisk stämma. Under tiden som narratorn drar en vals om människans utveckling, lär jag mig samtidigt att varje rum är ett pussel som ska lösas för att ta mig vidare.

Den första, men också spelets största utmaning är för mig att kunna kontrollera min instabila individ, som inte kan gå rakt och dessutom är helt oförmögen att springa. Jag kan sträcka ut armarna för att kunna trycka på en knapp, eller hålla tag i något med mina klistriga händer men den krångliga kameran besvärar mig när jag ska sikta.

Mina superstarka händer kan ta tag i precis allting och jag kan också använda dem för att klättra upp för plattformar men här krävs en perfekt tajming både när det gäller grepp och kamerastyrning. När kameran flyttas, följer nämligen även mina armar med, vilket gör att en så enkel sak som att bestiga klippor är betydligt svårare än det ser ut.

En tidig inspelning av Lejonkungen: ”Ska det inte lejonet Scar och en flock gnuer vara med?”

Pusslen är relativt korta men banornas design är snillrika med många fyndiga inslag för mig att klura ut. Jag tycker om den lugna stämningen och känner ingen stress alls, vilket är betryggande. Känner jag för att slänga mig ut i den öppna himlen igen, landar jag på samma ställe som jag var på nyss, där transporten sker i en sekvens som hämtad ur The Twilight Zone.

Varje ö har sitt eget tema och tillhörande rekvisita. På byggarbetsplatsen kan jag använda rivningskulor, gafflar från en truck eller stenvagnar som hjälpmedel för att ta mig vidare, och på medeltidsön kan jag skjuta iväg mig själv från en katapult. Känslan när jag lyckas klara av ett helt område genom att ta steget ut från en nödutgång är mycket tillfredsställande. Jag slänger mig ut i skyn likt en fallskärmshoppare för att upptäcka nya äventyrliga platser.

Den avskalade grafiken förmedlar en känsla av en prototyp, eller något ofärdigt, men jag upplever helheten som ren med tydliga färger, vilket skapar en trevlig stämning. Däremot uppskattar jag inte musiken lika mycket gå jag anser att att kompositionerna inte passar ihop med den grafiska strukturen. Istället för att lyssna på melodier inspirerade av Vivaldi eller Mozart, njuter jag hellre av upplevelsen i tystnad.

Det urartade sig på Pelles livliga fest under lördagskvällen.

Det finns en garderob där jag kan skräddarsy min snubblande protagonist med olika kläder och i varierande färger. Även om det är kul att klä figuren i roliga kostymer, är detta inlägg rätt onödigt eftersom plaggen inte har några speciella egenskaper som förstärker människans egenskaper på något sätt.

Med dess intressanta kombination av plattform och hjärngymnastik, är Human Fall Flat en charmig upplevelse och trots att spelet i princip saknar vitala händelser, är det definitivt inte tråkigt. Jag upplevde det som väldigt avkopplande att navigera den berusade trasdockan, även om jag saknar möjligheten att springa.

Tycker du om att ta dig igenom plattformsbanor med lite problemlösning kan No Brakes Games skapelse vara värt att kika på men om du lätt blir irriterad av besvärliga kontroller, bör du förmodligen leta efter ett annat spel. Eller att gå i terapi.

Kommentera