Recension: HoPiKo [PS4]

Berättelsen i Laser Dog Games pusselspel HoPiKo är definitivt ett av de allra värsta skräckscenarier för människor som älskar tv-spel; att din spelkonsol blir smittad av ett ondskefullt datavirus vid namn Nanobyte. Det är därför upp till en mikroskopisk liten filur; en hopiko, att ta sig an hjälterollen för att utplåna smittan en gång för alla.

Min lilla gubbes uppdrag är att ta sig igenom fem världar, utplåna olika fragment av den djävulska smittan, och frigöra hans fångade vänner ifrån ondskans vidriga klor. Varje värld har tio kluriga nivåer, indelade i fem små segment där det gäller för mig att vandra vidare från en utmaning till en annan och undvika en plötslig död – men det är bokstavligt lättare sagt än gjort. Jag måste ta mig igenom de svåra segmenten och dessutom med en snabb reaktionsförmåga innan fällorna slår igen.

Huvuduppgiften är att döda det stora viruset i slutet av varje segment.

Huvuduppgiften är att döda det stora viruset i slutet av varje segment.

Min hopiko navigeras med höger styrspak genom att jag slungar iväg honom från en plattform till en annan för att skjuta sönder virusen i slutet av varje nivås segment. Om jag vill, kan jag skjuta iväg livräddaren i raketfart med R2, men då åker han endast framåt. Det är praktiskt att jag endast i princip behöver en hand att styra, men siktandet är fruktansvärt svår att bemästra, särskilt vid trånga utrymmen.

Den värsta fienden i HoPiKo är tiden. Om jag dröjer för länge dör jag utan att ha reagerat vad som har hänt och jag får börja om igen. Allt handlar om att skynda sig fram genom att agera mer än att tänka, och det handlar om få sekunder. Jag köper spelskaparnas idé att den lilla tid som finns på banorna är en del av spelets utmaning, men konsekvenserna av att jag råkar skicka iväg den lille killen till Sankte Per av misstag är smått idiotiska. Oavsett om jag dör på första eller femte delen av banan, måste jag börja om på ruta ett igen och det gör mig ärligt talat mycket irriterad.

Jag har ägnat mycket fokus för att ta mig igenom ett plågsamt hinder på sista delen av en bana och när jag måste göra om samma procedur åter igen efter att ha dött för femhundrade gången i rad, tappas lite av den fokus jag hade sekunden innan. Varför måste jag spela om de tidigare fyra mindre banorna bara för att klara av den svordomsframkallande nivåns sista del? Ibland dör jag på direkten på vissa sektioner och tanken på att göra om allt igen får mig att vilja ge upp.

Färgerna ändras

Färgerna ändras ju länge fram jag kommer i spelet. Men den här färgkombinationen får mig att må illa.

Grafiken är i enkel pixelform och lite småtrist, jag hade hellre föredragit mjukare kanter att vila ögonen på. Färgpaletterna ändras under spelets gång, vissa färgkombinationer ger mig lite huvudvärk och det gör så att jag ibland inte kan se vart min gubbe befinner sig på banan.

Däremot har Laser Dog lyckats bra med den läckra musiken, som faktiskt kommer ifrån en Game Boys (!) ljudchip. Jag låser upp fler sköna melodier ju längre in i spelet jag kommer, men trösten är i slutänden ganska klen. Kombinationen av ojämn kontroll och HoPiKos onödiga sätt att tvinga mig att börja om på första delen av banan ger inte tillräckligt med motivation för att jag ska fortsätta vidare i det här slarvigt genomförda hafsverket.

Kommentera