Recension: Hob [PS4]

För konsolspelare är kanske inte Runic Games den mest kända utvecklingsstudion, men om du även tillbringar en del speltid på PC-plattformen är du säkert bekant med Torchlight-serien. Dessa otroligt väldesignade actionrollspel satte verkligen studion på kartan, och det är ju inte otippat att jag som Diablo-fan lyckades fastna för dessa spel som bygger på samma spelmekaniska koncept.

De senaste åren har dock utvecklarna fokuserat på att skapa en mer stämningsfull och pusseldriven upplevelse, i form av Hob.

I början av spelet introduceras vår huvklädde huvudperson till en väldigt vacker och färggrann miljö som bara ber om att få bli utforskad. Du slussas genom områden med hjälp av din storväxta robotkompanjon, som hjälper dig att öppna dörrar och annat praktiskt. Sen vänds den utopiska upplevelsen upp och ned när du stöter på en ganska elakartad växt som infekterar protagonistens arm med någon form av gift.

När det börjar sprida sig mot andra delar av kroppen dyker roboten upp, och utan förvarning kapar av armen för att rädda ditt liv. Efter en stunds medvetslöshet vaknar du sedan upp med en mekanisk arm, och det står snart klart att roboten har offrat en lem för att du ska kunna fungera som vanligt igen.

Under hela din resa bjuds du på dessa enastående utsikter.

Framför dig har du nu utmaningen att leta reda på källan till denna korruption av den vackra omvärlden, och förstås även den växande populationen av ondsinta odjur. Till din hjälp har du dels ett svärd, men förstås även kraften i din nyfunna mekaniska arm. Denna uppgraderas kontinuerligt under spelets gång, med nya förmågor som att kunna demolera vissa typer av väggar eller att teleportera mellan specifika punkter.

Själva spelvärlden är till synes i en kaotisk oordning, vilket försvårar din framfart till slutmålet. Ordningen återställs bit för bit genom att lösa en rad olika pussel i grottsystem, som då aktiverar maskiner vilka styr över placeringen av världens beståndsdelar. Det påminner lite om när man ser miljön dyka upp i runt huvudpersonen i mästerverket Bastion (9/10), och det hela känns väldigt effektfullt och belönande.

Rent spelmekaniskt påminner spelet väldigt mycket om Super Nintendo-klassikern The Legend of Zelda: A Link to the Past. Denna jämförelse är inget jag gör lättvindigt, då det ställer ganska höga förväntningar på spelet, men jag tycker faktiskt att det överlag håller för det också. Pusslen är kanske inte av de svårare slagen, och plattformandet är ibland inte spelets starkaste sida, men upptäckarglädjen och omväxlingen i de fantastiska miljöerna väger upp detta på ett mycket effektivt vis.

Grottorna i spelet bjuder både på intressanta pussel och extrema fallrisker.

Ett typexempel på att utvecklare har lyckats med designen av omvärlden är ju att det oftast känns som stora framsteg att bara låsa upp en genväg tillbaka till en sparpunkt där du började. Souls-serien bemästrade detta på många punkter, men även om Hob inte är alls lika utmanande eller oförlåtande känns det ändå tryggt att veta att du inte behöver gå en omväg för att fortsätta utforska de olika grenarna i din väg mot målet.

Berättelsen i spelet skildras helt utan dialog, vilket gör att det oftast är upp till spelaren att tolka tecknen i miljöerna som passeras. Det finns dock precis tillräckligt med substans för att driva mig vidare och vilja se vad nästa del av världen har att bidra till helheten. Det krävs en hel del mod av utvecklarna att lita så mycket på fundamentet i spelet, men det märks också att de har lagt ner enastående mängder resurser på att få det att fungera.

Hob besitter gigantiska mängder av den svårdefinierade mysfaktorn. Världen är härlig att utforska och striderna och pusslen är lagom utmanande, men det är inte de enskilda komponenterna i spelet som gör det så bra. Synergin av dessa punkter skapar dock något som gång på gång sög upp all min uppmärksamhet i timmar åt gången, och trots att 2017 är ett galet fullsmockat spelår bör Hob inte nedprioriteras.