Recension: Hitman HD Enhanced Collection [PS4]

Att göra en remaster på ett gammalt spel och sälja det på nytt är verkligen det nya svarta. Under PlayStation 4-eran har vi sett en dramatisk ökning av antalet spel som har fått en uppgradering.

Nu är det dags för Hitman-serien att få en sådan i och med Hitman HD Enhanced Collection. Bakom namnet gömmer sig två titlar, Hitman: Blood Money och Hitman: Absolution.

Valet av spel är alltså de två spelen som kom ut innan IO Interactive gjorde en mjuk omstart i och med Hitman, 2016. Och det är en verkligen en blandad uppsättning spel vi får. Blood Money var länge känt som ett av de bättre (om inte det bästa) spelet i serien medan Absolution fick en hel del kritik när det kom för att det från gick den klassiska formeln som spelen hade fram till dess.

HD-grafik sa ni Warner?

Om vi tar Blood Money först så är det vi det här laget 13 år gammal och det märks. Ingen uppgradering av grafiken eller HD kan gömma att spelet kom ut 2006. Jag skall inte säga att det ser fult ut men i många scener, framförallt mellansekvenser visar spelet verkligen sin ålder, samma sak gäller spelmekaniken. Kanske jag har blivit bekväm på äldre dagar men Blood Money känns rörigt ibland. Det är inte klart vart jag skall gå och det fanns gott om tillfällen då en viss frustration uppstod för jag inte kunde göra som jag hade tänkt från början.

Med det sagt; Blood Money är old school där ingen håller dig i handen. Första gången jag spelar en bana är det nästan alltid för att lära sig banan och hitta allting som man kan tänkas ha användning av. Under senare genomspelningar finslipar jag min taktik och lär mig mönster och rutter. Det finns en viss känsla i att klara något utan att spelet har hållit mig i handen.

Titta mamma HD-grafik.

Men när jag summerar det hela känns det ändå som tiden sprungit ifrån Blood Money. Kontrollen var klumpig för 13 år sedan och nu känns den horribel. Att sikta är ett rent helvete och jag blev frustrerad flera gånger för att jag kände att jag misslyckades med uppdrag på grund av jag inte hade kontroll. Nostalgikern kommer nog att kunna se förbi detta men spelare som provar denna upplaga kommer nog att undra varför spelet är så hyllat.

Absolution är tvärtom. Detta spel fick mycket kritik när det kom men nu när jag spelar det sju år senare känner jag mig mer förlåtande. Det är tydligt att IO här vill berätta en historia och därför gör banorna mindre och mer linjära. Du har inte alls lika mycket frihet som tidigare och en van spelare upplever säkert det som frustrerande ibland.

Absolution ser i varje fall okej ut.

Det känns mer som spelar ett smygspel än det med en snillrik lönnmördare som själv kan välja väg. Jag går från skydd till skydd för att inte bli upptäckt och har mycket liten frihet. Det största problem är kanske att friheten känns falsk. Det finns alltid en ”rätt” väg att gå och spelet försöker hela tiden styra mig dit. Samtidigt har spelet betydligt bättre kontroll, som påminner väldigt mycket om de två senaste spelen.

Tyvärr återfinns inte det populära läget Contracts inkluderat i titeln, något som har fått många fans att gå i taket. Anledningen är att Square Enix hade servarna till dessa och att Warner inte har lyckats lösa detta. Sedan har vi priset. Utgivaren har buntat ihop dessa två spel och prissatt paketet strax över 500 kr. Detta är inte en utgåva värd 500 kr. Inte ens 250 kr. Hade paketeringen legat på 199 kr hade jag förstått – ett par gamla spel för en hundralapp var. Enligt mig känns det nu som ett ganska unket försök att tjäna pengar nu när licensen har bytt ägare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.