Recension: Helldivers [PS4]

Vi står rygg mot rygg och möter den anstormande horden av väsande, slemmiga rymdkryp med full eldgivning från våra automatkarbiner. Under en liten paus kallar jag ner eldunderstöd från en kryssare i omloppsbana. Med en enkel spårgranat ska jag markera en plats i närheten men istället kommer jag av misstag åt utlösaren för min raketryggsäck.

Det sista jag hör innan jag tappar spårgranaten vid min kamrats fötter är hans svavelosande svordomar och löften om hämnd i livet efter detta. Med sorg i bröstkorgen flyger jag ur farans väg och det enda jag kan trösta mig med är att min vän tog med sig mängder av fiender under sina sista stund på planetens yta. Plus att jag kan kalla ner en kopia av honom om tre sekunder.

Helldivers genialitet stavas Friendly Fire. För när man slafsar på som bäst för att hindra olika raser av onda utomjordingar att ta nå hemplaneten Super Earth måste man alltid hålla ett öga på var de andra mänskliga medlemmarna av invasionsstyrkan håller hus. Det skapar en extra nivå av stress vilket ofta resulterar i spontana skratt.

Precis som det självupplevda scenario jag beskrev ovan sker det hela tiden vådaskott och misstag om man inte tänker efter före. Är din partner jagad av gigantiska krabbliknande fiender kan det vara en vänlig gest att sätta några hagelskott i sagda fiender, men se till att din vän kastat sig på marken för att undvika blysvärmen först.

Det är oftast vid dessa tillfällen någon kallar in förstärkning som landar på minst två av dina allierade.

Spelet går i princip ut på att göra enkla och snabba uppdrag för att slå tillbaka en av tre olika hot mot mänskligheten. Hungriga rymdkryp, rebellerande androider och de mystiska Illuminati reser från varsitt håll mot Super Earth, erövrandes en värld i taget. Med en uppsjö av intressanta och varierade vapen som alla kräver olika taktiker gäller det att förhindra deras framfart.

Den andra detaljen som skiljer Helldivers från de flesta andra tvåspaksskjutare jag prövat på senare år är den assistans i form av olika Stratagems som går att kalla ner från ditt moderskepp. För att få hjälp gäller det att knappa in en enkel kombination via styrkorset. Enkelt i teorin, klart svårare med fiender på ingång. Det gäller dessutom att hålla sig undan så att inte ammunitionslådor, extra vapen, automatiserade robottorn, stridsdräkter och en massa annat godis dimper ner i skallen på din soldat.

Uppdragens enkelhet och korta speltid, vi har inte lagt mer än 10 minuter på ett scenario än så länge, är tilltalande för mig som inte har stora sjok av tid att lägga på ett spel. Spelet är relativt generöst med utvecklingspoäng och uppgraderingen av din soldat sker snabbt i början. När du knäckt en rad uppdrag på en planet är den erövrad. Ju bättre du lyckats på uppdragen desto större strå har du dragit till den stack som kollektivt byggs av samtliga Helldivers-spelare runt om i världen.

Anstormningen intensifieras när du når målen i uppdragen, och det gäller att hålla ryggen fri.

Jag är mycket förtjust i spelets ljudeffekter. Soldaternas utrop, den assisterande mekanikens gnissel och blippande, utomjordingarnas effekter och framför den tunga eldkraften sitter som en smäck. Känslan av att verkligen vara omringad på en fientlig planet understryks av stämningsljud. kanske är det för att grafiken lämnar en del att önska på PS4:an som ljudet framstår så välgjort.

Jag gillar också att spelet är skrivet med en klar satirisk glimt i ögat. Detta är definitivt i samma anda som Paul Verhoevens ofta förbisedda Starship Troopers. Skillnaden är att i det här fallet har inte distributören missförstått skaparens intentioner. Driften med militär chauvinism är kanske inte lika vass här, men det är definitivt tydligare.

I ensamhet är spelet tyvärr inte lika roligt. Ironiskt nog är det för att jag inte behöver oroa mig för att meja ner mina vänner längre. Det blir delvis lite för lätt men största felet är att spelets enformighet blir alltför tydligt utan sällskap.