Recension: Heart&Slash [PS4]

Många utvecklare har under de senaste åren gett sig på utmaningen att skapa spel med så kallad roguelike-design, men det krävs att en hel del saker klaffar för att slutprodukten ska fungera. Ett par av de bästa exemplen är Rogue Legacy (8/10) och The Binding of Isaac som båda erbjuder kontinuerliga incitament att spela vidare och låsa upp nytt innehåll. Det finns väldigt mycket djup i dessa spel som gör att det hela tiden förändras och skapar nya utmaningar.

Heart&Slash har en ambition att nå dit också och använder sig av snarlika element som ovanstående exempel, och till en början är det faktiskt ganska underhållande.

I den tunna men obligatoriska berättelsen får vi bevittna en dystopisk framtid, åtminstone för oss människor, eftersom robotarna har tagit över och är de enda entiteter som existerar efter apokalypsen. Avsaknaden av människor har dock inte hindrat konflikter att uppstå, vilket är varför du måste försöka rymma från det omfattande forskningskomplexet du vaknar upp i.

I första rummet du når vid varje genomspelning finns det en rad slumpmässigt utvalda prylar som du kan använda för att bekämpa de onda robotarna som jagar dig, och det kan vara allt ifrån stora släggor till sköldar eller chassiuppgraderingar för din robot. Det lägger oftast basen för hur varje runda ser ut, och det kan ibland gå riktigt trögt om du inte får tag i ett effektivt vapen redan från början. Föremålen väljs ur en tillgänglig pott som expanderas ju mer du spelar eftersom du hela tiden jobbar mot att låsa upp nytt innehåll även om du inte skulle klara dig långt.

Denna bjässe tar ett tag att montera ner.

Denna bjässe tar ett tag att montera ner.

Stridssystemet går att likna med en enklare version av Devil May Cry där du gärna bör jonglera fiender i luften så mycket det bara går. Oftast finns det dock en blandning av olika fiendetyper som gör att du behöver dela din uppmärksamhet och taktik en aning för att effektivt avverka motståndet. Flygande fiender med missiler kan till exempel göra livet surt för dig om du står och hamrar på den stora roboten med massor av rustning, men du kan heller inte ignorera den stora roboten eftersom den kan dela ut kopiösa mängder skada om du inte är försiktig.

Alla nedgjorda fiender ger dig en form av erfarenhetspoäng som du kan använda för att uppgradera din robot under aktiv spelomgång. Dessa uppgraderingar följer dock inte med när du påbörjar en ny runda, men du kan däremot spara uppgraderingspoängen från omgång till omgång. Du kan därför hamstra dessa i väntan på bra startvapen om du vill maximera dina chanser att komma långt.

Som jag nämnde ovan är spelet ganska kul till att börja med, men det blir tyvärr enformigt ganska fort. Det finns inte tillräckligt med omväxling eller mångfald i spelet för att göra det kul att nöta sig fram till slutet. Kamerakontrollerna är dessutom en formidabel fiende i spelet, och det hände mer än en gång att en lovande spelomgång kraschlandade för att kameran hellre ville studera väggen än fienderna som slog på mig.

Jag kände knappt igen Sif efter robotapokalypsen.

Jag kände knappt igen Sif efter robotapokalypsen.

Grafiken är ganska charmig i sin blockighet, men när det börjar ske för många saker samtidigt blir det väldigt plottrigt och svårt att följa vad som händer. Det är lite synd eftersom jag gillar vad utvecklarna har siktat efter rent designmässigt, men de borde ha dragit lite i handbromsen när det kommer till alla effekter.

Jag gillar det mesta som Heart&Slash erbjuder, men det finns bara för lite av det goda. Det som känns roligt förvandlas till enformighet och det är ett stort problem i ett spel som bygger på omspelning. Gillar du däremot actionspel i tredjepersonsperspektiv och är nyfiken på en lite enklare variant av roguelike-konceptet kan det vara värt att kika på när spelet hamnar på en rea.

Kommentera