Recension: Grow Up [PS4]

I Grow Home (8/10) fick vi bekanta oss med en röd robot som klättrade uppför höga bönstjälkar, och nu är det dags för ett nytt kapitel. B.U.D. är tillbaka, och i Grow Up har hans rymdskepp kolliderat med asteroider och kraschlandat på en främmande planet. Den tappre droiden måste samla ihop delar av rymdskeppet, som ligger utspridda över hela planeten för att åka iväg igen i rymden.

Mitt första intryck av den här uppföljaren är att det är så fridfullt. Jag märker inga fiender på den obekanta platsen, men mycket liv har jag sett. Planeten har olika platser att besöka och oavsett var jag är så hittar jag mycket fauna och flora. Det är roligt att studsa på de lustiga svamparna, hängglida långa sträckor och sätta höjdrekord när jag kämpar mig uppåt. Det går att scanna vissa organismer och plantera egna plantor eller svampar, som du kan klättra på om du vill ta dig till platser som du inte kunnat nå tidigare.

Grafiken är enkel och polygonerna syns tydligt, men det är en bedårande stil som får mina ögon att skina.  Det är gulligt när stora insekter flyger fram och tittar nyfiket på mig, och jag tycker att det är allra vackrast när svampar och växter lyser likt solcellslampor när natten kommer.

En fantastisk syn.

När du tar fram kartan får du se den livfulla planeten i fågelperspektiv. Det är en av de vackraste spelkartor jag har beskådat.

Berättelsen är tunn och det går att spela klart huvudäventyret på några timmar. Lyckligtvis finns det mycket annat som får mig att vilja stanna kvar på den vackra planeten en stund till. Om du tycker om att samla på saker och ting i spel kan jag säga att det finns gott av den varan här. Den röda plåtburken kan hitta gömda kristaller som kan användas till olika uppgraderingar, och det går att testa att snabbt ta sig förbi streckade fyrkanter på tid – men på grund av spelets akilleshäl har jag inte lyckats ta mig igenom en enda utmaning. Om du vill jaga platinatrofén har du alltså något att bita i!

Mitt allra största problem är kontrollen, i alla fall när jag styr B.U.D. Han är sladdrig som en ål och det är svårt att få honom att stå still när han väl är i rörelse. Han kan dessutom bara röra sig i den riktning du hoppar, så risken är stor att han ramlar ner från en plattform ganska lätt. Det underlättade rejält när jag lärde mig att använda fallskärms-/bromsmekaniken längre fram i spelet.

Martin skrev i sin recension av föregångaren att B.U.D. ibland släppte taget vid en hög klättring, och det har hänt för mig också i denna uppföljare. Det är dock inget som jag stör mig på, utan det fungerar bra att tag i väggen igen med hjälp av hans starka robothänder.

Höjd

B.U.D. flyger bredvid en av spelets stora klätterväxter, som gör bönstjälksklättraren Jack grön av avund.

Grow Up är inget seriöst spel och det tycker jag är en fördel, för om det var allvarligt skulle det inte vara lika roligt. Det här är ett utmärkt val som avkoppling om du till exempel nyligen har spelat ett tidskrävande rollspel, och det är skönt att få vandra omkring på en vacker plats och  inte känna någon stress alls. Jag tycker mycket om charmiga B.U.D., mycket tack vare att han har en personlighet som påminner om Wall-E. När jag får en klätterväxts gren att växa känns det som att åka berg och dalbana med svindlande höjder, och att få beskåda en vacker utsikt över horisonten när vår hjälte är på 1500 meters höjd är en fantastisk känsla.

Även om Grow Up har sina brister så är det ändå ett spel som är lättsamt, roligt och charmigt. Jag har inte spelat det första spelet så att jämföra bägge är omöjligt, men att bege sig ut på äventyr med B.U.D. är faktiskt ett litet måste. Jag hoppas att han dyker upp i ett tredje spel snart, för det finns mycket att glädjas åt i den annorlunda spelserien. Förhoppningsvis har kontrollerna blivit bättre nästa gång.

Kommentera